I söndags var vi på en avslutningsfest för Sònar som låg inuti en borg i bergen. Ja, ni hör ju hur det låter. Där var ungefär en miljon killar i pikétröja men dom spelade bra house så jag förlåter dom väl. Måndagen var vi alla helt slut. På kvällen käkade vi vår första goda middag på hela resan, och Staffan åkte hem vid tretiden på natten. Igår var det min tur att åka hem men eftersom den var någon sorts megastor demonstration i hela stadskärnan missade jag planet och var tvungen att boka om min biljett. Eftersom jag la mina sista pengar på detta jävla flyg övernattade jag på flygplatsen. Mycket mysigare än vad jag trodde faktiskt, men lite läskigt när det kom säkerhetsvakter och lyste mig i ögonen mitt i natten och ville se boardingpass. Hm well.
Nu är jag hemma. Steg av bananbåten för två timmar sedan och sitter på ett fik som jag inte orkar röra mig från än. Denna jävla Sònarsemester är den jobbigaste semestern jag varit på i hela mitt liv. Det känns som jag har festat 20 timmar om dygnet. VILKET JAG HAR?! Förstår INTE hur jag kan stå upp. Är så jävla trött för tillfället att så fort jag sitter still i mer än fem minuter somnar jag. På riktigt? Denna arma kropp kommer aldrig återhämta sig.
Tack för allt Barcelona, men nu ska vi nog inte ses på ett tag. Fortsätt hänga med mig HÄR.
Puss
