Så här såg jag inte ut, i matvarubutiken, idag. Fast jag ville. Det här utbrottet höll jag istället inne, i matvarubutiken, idag. Minuterna innan stod jag i kön till kassan och hade precis lagt upp alla mina varor på bandet, när jag kom på att min sons tandkräm nästan är slut. Så jag sa åt mitt barn: Malcolm, sa jag, kan du kolla om du ser din tandkräm där borta i tandkrämshyllan? Mitt förståndiga och tandkrämskräsna barn gick iväg för att finna sin tandkrämssort. Mannen bakom mig, en putslustig och synnerligen självbelåten jävla dönick, ba fnös "Hans tandkräm? Den står väl hemma på badrumshyllan? Höhö". ALLTSÅÅ. Jag blev så jävla arg. Lavan i mitt bröst. Jag tittade på honom med glödgad blick. Jag ville skalla honom och hugga honom i hjärtat. HÅLL KÄFTEN! ville jag vråla. DET VAR INGEN HÄR SOM TILLTALADE DIG. Jag ville tala om för honom att han var en idiot med simpel jävla humor, att han borde låta folk prata med sina barn ifred, bara ge fan i att störa resten av världen med sina tråkiga jävla skämt på det här viset som en fucking Måns Möller med skäggfläta. Detta sa jag inte. Jag sa ingenting alls. Jag bara blängde på honom, ilsket, tills Malcolm kom tillbaka tomhänt och sedan gnisslade jag tänder hela vägen hem.
Ps. Han hade sitt röda skägg i en styv liten FLÄTA också, sa jag det? Hatet! Herregud.
