Bild lånad från Twitter
Jag kunde identifiera mig med Virtanen i hans krönika om Twitter och händelserna i Norge.
Det kändes förjävligt inuti, men jag skrev det inte. Grinade hela helgen. Tänkte på ungdomar som sprang för sina liv och blev skjutna bakifrån. På föräldrar som lämnade sina barn på ett vanligt jävla sommarläger och sedan hörde på nyheterna att någon gått i land och slaktat en efter en. Bisarrt. Även för film.
Men jag såg som sagt ingen anledning att skriva om det.
Det var dock något med stämningen på Twitter som fick mig att inte twittra över huvud taget de kommande dagarna. Hålla käft. Sitta längst bak i klassrummet, osynlig. Även om Twitter för mig är en högst oseriös plattform för "kommunikation" med människor jag inte känner nära nog att lägga till på Facebook. Innehållslöst trams. Om man tex vill ligga med Louis C.K eller ej (vill). Twitter är bara en liten, liten del av det som är jag.
Men det kollektiva sörjandet fick absolut inte störas med trams, Gud förbude. Vet inte hur det är med er. Jag känner i alla fall inte mindre för att jag håller det för mig själv. Vem hjälper jag, egentligen.
Sorg bor lite varstans, säkerligen i alla. För mig bor just denna inte på Twitter. Och förmodligen inte för Fredrik Virtanen heller. Anonyma källor hävdar dock att den bor i hans skäggfrisyr.
