Jag hade en Hallå Vintertid-fest igår. Det här har jag längtat efter ända sen juni, typ. Mörkret alltså. Det ska bli så skönt att få vara hemma åtminstone halva höstlovet i år. Det är fan mitt favoritlov. Snön har inte kommit än, alla träd är döda, det är mörkt ute klockan fyra, alla andra jobbar och man själv ba *kryper upp i soffan med massor av filtar och en god bok samt en kopp te*. Det är trevligt i uppskattningsvis sju minuter och sen blir det bara asjobbigt, men man känner ändå att man liksom måste hålla ut åtminstone en liten stund till så att man kan statusuppdatera på facebook om hur jävla MYSIGT man haft det hela dagen och inte träffat en käft och bara penetrerat filtar i timtal, eller eventuellt ha tagit en långpromenad bland höstlövens ståtliga färgprakt tillsammans med den nyinköpta systemkameran man förvärvat efter sommarens hårda men lärorika feriepraktik.
Eller så statusuppdaterar man det ändå och ba ljuger lite. Det är ju ändå ingen som märker något. Det ska jag göra idag. Alla fittgymnasister skulle gilla det. De sitter också och hycklar.
Varenda höstlov så har jag varit borta på någon jävla braindead charter tillsammans med min familj och det har jämt känts så himla värdelöst och trist. Man har aldrig fått vara hemma. Det är så jävla synd om mig. Fast inte i år.
