Jag ska inte tråka ut er med mitt prat om att jag är sjuk. Det är inte så synd om mig som jag vill ge sken av. Trots allt är jag bara en kille. Och vi är ju iite känsligare än andra kön. Fördelen med att vara sjuk finns ändå. Mitt ryggfett rasar av kroppen på mig. Snart är jag Iggy Pop. Igen. Bra.
Idag är Pastorns dagar räknade. Och ni vet - jag är ingen kattmänniska. Har aldrig varit. Har alltid tyckt att katter är opersonliga och tråkiga och beskrivit dem på alla andra sätt icke kattmänniskor har beskrivit katter. Men Gud vad jag har ändrat mig. Hjärthugg igår när jag rengjorde lådan för sista gången. Hjärthugg när jag köpte sista kattmaten. Hjärthugg av ånger när jag imorse vid fem-tiden sa "Tyst!" till Pastorn när han jamade om mat. Han hade ju redan mat i skålen. Och jag kom på mig själv. Och jag förde honom dit och han var ledsen att han stört i onödan och jag var ledsen som jamade tillbaka. Men så åt han.
Det här låter kanske larvigt. Men det finns så mycket dumt som man ångrar när saker håller på att ta slut.
Anitha har levt med Pastorn i mer än tio år. Jag har varit inne bara det senaste. Visst kan man någonstans förstå människor som undviker att komma någon nära när man vet att allt tar slut en dag? Det är ju självbevarelsedrift.
Började någon gång för länge sen leva efter principen att jag hellre blir blåst än cynisk. Det är fan så mycket svårare under tiden. Men inbillar mig att det blir lättare efteråt. Men när man känner att man BLIR blåst - som nu - gör det ju för jävla ont.
Pastorn kommer till himlen. Fri från allt som gör ont och all tristess. Där händer det saker hela tiden. Vet att det är så, men börjar gråta bara jag skriver detta. Över en katt! Som i Livet från den ljusa sidan. Hur fan gick det här till?
Vi hade hund hela min uppväxt. En dvärgcollie som hette Timmy. Han fick fel på njurarna, och en gång när jag var på väg hem från tennisträning ringde pappa och berättade att han just varit hos veterinären och "tagit bort" Timmy. De orden sitter kvar. Tänker att det var bra att jag inte var med. Eftersom det ju känns så fel att döda sina husdjur även om det är ett måste. Men exakt samma smärta är tillbaka nu. Oåterkallighet.
Ni kanske inte alls kan relatera till det här. Till att det verkligen är mycket svårare än man kan tro. Men känslan jag har i på min topp tio-dåliga i livet. Så var snälla mot mig och Anitha idag. Så ska jag vara snäll mot Pastorn.
