Det talas så mycket om hur viktigt det är med självständighet. Kanske har jag skrivit om det förut. Men jag är inte särskilt självständig. Ja. Jo. Jag kan vara ensam. Tycker om att vara ensam. Har varje år fram till nu det sista åkt iväg på semester ensam. Jag och en armfull med böcker som jag köper mest för att det ser bra ut. Läser nog bara en halv av dem, för att vara ärlig. Istället - meningslösa mikrotraditioner som jag bygger upp för mig själv under min ensamma vecka. Äter frukost på bara en restaurang under hela veckan, om kaffet bara var varmt nog att inte skicka ut. Äter lunch på samma sjapp - oftast samma rätt. Går samma promenad som jag gick första dagens kvällning. Pratar helst med samma receptionist.
Och hela tiden finns längtan hem där. Jag antar att det har varit lite så - att jag rest bort bara för det ljuvliga i att komma hem.
Och det här med självständighet. Jag är nog ganska osjälvständig. Vill ha familjen här. Vill att Anitha ska somna i soffan bredvid mig och jag lyfter hennes fötter från mitt knä och tar ett glas vatten. Inser att såna saker kanske är "romantikdödare" som söndagsbilagorna skriver. Men det skiter jag i. Jag är jag. Jag vill ha det så. Jag vill att det ska vara lugnt. Att det ska vara tryggt. Jag vill ha mina rutiner ifred. Och kan bli alldeles darrig när jag pådyvlas andras äventyrslusta.
Pastorn har kissat på mattan igen. Pastorn mår inte bra. Kissar illa. Ibland tror jag att han glömt bort var matskålen står. Jamar planlöst och tittar på mig. Han mår inte bra. Och det har fallit på min lott att ta itu med den saken i veckan. På onsdag kväll klockan 20 kommer bödeln hem till oss. Och jag är så rädd för den stunden. På riktigt rädd. Att låtsas veta mer än Gud. Och ännu en vardagsrutin med att fylla matskål och klappa godmorgon och öppna balkongdörren försvinner.
Men då får man skaffa sig nya, visst då? Nya traditioner. Det är bra, det. Nya traditioner är mitt sätt att förnya mig och testa gränser.
