Fan. Just idag finns det inte mycket att säga. Om nånting. Så är det ibland. Frågar nån mig hur läget är idag rycker jag på axlarna. Pappa gjorde alltid det de sista åren. Eller alltid och alltid. Men ibland. Man frågade honom hur det var. Och han ryckte på axlarna och sa "Det är väl som det är". Det gjorde mig alltid så ledsen.
Bra. Jag ska åka till hans grav idag. Sätta någon blomma. Vad kan man sätta för blomma som slår rot och växer vidare hela sommaren? Det är fint där på Skogskyrkogården. Man tror inte det när man åker förbi med tunnelbanan. Men när man är inne. Det är mäktigt, på något vis. Inte vackert egentligen. Men allvarligt. Uppfordrande. Det råder ingen tvekan om att det är de dödas plats.
Vid varje grav står en liten ful skylt av plast. Där det står vilken grav det är vi pratar om och var den står. Och där står ordet "kvarter". Hela kyrkogården är uppdelad i kvarter. De dödas kvarter.
Pappas kors är smitt i järn. Av en smed i Värmland. Med små järnlöv som hänger. När det blåser tinglar pappas gravsten. Och när jag går därifrån backar jag alltid ut. För jag vet att om jag vänder ryggen till står pappa där och tittar och ser ledsen ut. Och vinkar.
