Var ju och spelade in några grejer i Skåne i veckan. Först av allt vill jag tacka Europcar som trollade fram en större bil. Med all respekt till min Seat. Men den är inte jätterolig att köra långt i. Det är ännu ett bra bolag! Som fixar och trixar bilar jävligt billigt. Och ja, jag får betala.
Jag tryckte på alla knappar och blev alldeles till mig när jag såg det här. Tydligen fanns det bira nånstans i bilen. Men jag fattar inte varför den var så varm. Vem dricker 93-gradig öl? Dessutom i en bil?
I Skillinge spelade vi in första grejen. En ljuvlig liten sömn-by. Vi försökte hitta nånstans att äta efter inspelningen. Jag var sugen på en sån där trött-men-lycklig-mellis. Men allt var stängt. Eller allt och allt - restaurangen var stängd. Vi frågade runt. "Åk till Simrishamn!" sa de. Då gjorde vi det. Till Pizzeria House. Det passade ju fint med mina skor och allt.
Sen tog vi in på pensionatet. Det låg i ännu en by som heter Karneby. När ägaren delade ut rummen till oss skojade jag med fotografen Martin. Sa att det var i hans rum de hittade den förra ägaren. Under sängen. Där han hade skjutit sig. "Det tog tydligen flera veckor innan han hittades" sa jag. Och fnissade hysteriskt. Tills ägaren sa att det faktiskt var i mitt rum det hade setts spöken.
Jag blev rädd på riktigt. Vände på alla tavlor med människor på. Kunde inte riktigt somna efter det.
Så spelade vi in ytterligare en grej i Lund igår. Fram till halv åtta. Då drog vi. Jag körde, och tänkte att vi byter förare i Jönköping. Men jag körde på! Hela vägen! Fan vad fiffiga de där grejerna på sidan av vägen är, förresten. Två gånger vaknade jag av att hela bilen började brumma av vägmarkeringarna. Bra Trafikverket!
Den här känslan är ändå den bästa. Att rulla in mot Stockholm. Vilken triumf man känner då. Och FAN vad det är skönt att komma hem. Jag vill alltid vara hemma, jag. Hur bra jag än har det borta vill jag alltid hem.
