Jag älskar artificiella smaker. Jag föredrar exempelvis den skrattande kon framför vanlig ost, Pringles framför vanliga chips och tror starkt på den gamla visdomen att allting blir bättre med en starkt processad smak av ”nacho cheese”.
Jag är liksom övertygad om att de syntetiskt framställda smakerna är peaken på den civiliserade världen. Att de utgör en viktig del i frigörelsen från naturen i och med att även våra mest basala behov tillgodoses på konstgjord väg. Det är en av anledningarna till att jag är ledsen över att twinkien nu håller på att gå i graven.
I förra veckan ansökte nämligen företaget Hostess om konkurs. De har i drygt 90 år tillverkat det lilla bakverket gjort av en söt sockerkaksliknande deg med en krämig gräddfyllning. Anledningen sägs vara att den amerikanska befolkningen i stor utsträckning gått över till mer hälsosamma alternativ. Jag antar att det är ett sundhetstecken i någon mån.
Samtidigt har twinkien ett starkt populärkulturellt värde. Redan 1984 använde Harold Ramis karaktär i »Ghostbusters« bakverket för att förklara kraften i psykokinetisk energi, Woody Harrelson spenderar hela sin tillvaro med att leta efter väldens sista exemplar i »Zombieland« och i »Family Guy«-avsnittet »Da Boom« byggs en hel civilisation upp runt en twinkiefabrik efter att jorden gått under.
Dess betydelse kanske främst härstammar ur twinkiens nästan mytiska egenskaper. Att det är en matprodukt som överlever allt, att den är fylld med så mycket konserveringsmedel och kemikalier att den inte har något egentligt bäst före-datum.
Samtidigt är den en perfekt symbol för populärkulturen. En produkt som ur ren hälsosynpunkt är allt annat än näringsrik, som är fylld med socker och mättat fett men likväl väcker både begär och njutning hos den som konsumerar den. Det är en matvara som är nästan eskapistisk i sin blotta existens. Som för tankarna till lunchlådor i amerikanska skolfilmer som packats helt utan omsorg och som framförallt påminner om kärnan i den amerikanska dekadensen: den ohälsosamma konsumtionen.
Där finns serietidningar, Miley Cyrus och romantiska komedier spetsade med aspartam. Där finns även twinkien.
När den så nu sakta fasas ut från de amerikanska snabbköpshyllorna lär den sörjas av många – framförallt sockertörstande gräsentusiaster i jakt på något att släcka sina munchies med. Det är samtidigt ett sorgligt testamente över hur människan sviker sin egen modernitet. Hur vi överger maten som skulle överleva allt.
Jag har hört att det finns en fabrik i Kanada där twinkien fortfarande produceras. Jag antar att det är där vi får bygga den nya världen.
