Alla älskar Tina Feys »Bossy Pants«. Gör man inte det vet jag inte vad som är fel riktigt. Den är fantastisk.
Samtidigt avskyr jag »Bossy Pants«. Inte för vad den betyder eller för att jag har någonting alls emot Tina Fey (det enda hon någonsin gjort sig skyldig till är möjligtvis att vara provocerande begåvad), utan för att den gestaltar en av de mest tröttsamma klichéer som finns: komikern med en kämpig uppväxt/ungdom.
Den finns liksom alltid där som en etablerad förklaringsmodell. Som långa utläggningar om hur den unge gycklaren hade svårt att få kompisar, inte hade några kompisar eller bara hängde med skolans outcasts. (Ett annat vanligt tema är att hen kissar ner sig men det är föremål för en annan krönika.) Och därför, som nästan sprunget ur något slags evolutionär skämtgen, ”utvecklade humorn som försvarsmekanism".
Det är säkert alltid sant men problemet blir i längden att det känns som ett uttjatat grepp, och än värre som en snopp/klitt-mätartävling om vem som lyckades vända mest motgång till störst framgång. Kort sagt ett jävla koketterande om hur bra komiker man blir av social awkwardness.
Det är av precis den här anledningen jag suckade så himla högt när jag läste Mindy Kalings självbiografi, »Is Everyone Hanging Out Without Me? (And Other Concerns)«. För även om läsupplevelsen innehöll mycket annat färgades allt i toner av framtvingad empati inför en uppväxtskildring i utsatthetens tecken.
Det är även av precis samma anledning jag är så pass peppad på Mindy Kalings nya serie, »The Mindy Project«. För att den inte uppehåller sig vid den kämpande ungdom utan istället skildrar den betydligt roligare ”fuck you alla nu blir jag bäst”-fasen. För att den på flera plan lämnat klichéerna bakom sig.
Mindy tittar på »When Harry Met Sally«, inser att det aldrig blir sådär men att hon åtminstone anar vägen dit. Att allt inte är så jävla illa bara för att det inte är som på film. ”This is good, this is progress”, säger Mindy i pilotavsnittet. Jag förväntar mig inte att »The Mindy Project« ska vara någon större succé – vare sig innehålls- eller tittarmässigt. För en gångs skull känns det bara lite skönt med en komediserie som kastar blickarna framåt istället för att gräva ur ett klädsamt raljerande förflutet.
Det finns oftast bara trista klichéer och nerkissade byxor i den riktningen.
