Det tog ungefär två timmar från att James Holmes skjutit ihjäl tolv människor i en biograf i Aurora, Colorado tills att brittiska Daily Mail kopplat samman händelseförloppet med Frank Millers »The Dark Knight Rises«. Även om tidsspannet är kortare än kanske någonsin följer förklaringsmodellen ett sedan länge etablerat mönster där nyhetsmedia snabbt plockar upp kopplingar mellan olika gärningsmän och deras kulturkonsumtion. För det finns alltid en koppling, speciellt till populärkulturen.
Det har blivit en av vår tids mest utbredda faktoider, det kausala sambandet mellan populärkulturen och förklaringen eller inspirationen till västerlandets våldsverkare. Med all säkerhet rör det sig om en vilja att förklara, eller i alla fall om att etablera ett samband vi alla kan förstå. Att hitta en form där ondskan blir begriplig och kanske lite tydligare. Ett sätt att illustrera det ofattbara.
För att försöka sätta sig in i vad som motiverade exempelvis Eric Harris och Dylan Klebold att för drygt 13 år sedan mördade 12 elever och 1 lärare vid en skola i Columbine är närmast omöjligt. Att veta att de gillade Marilyn Manson, en artist berömd för sina ”ondskefulla” och stötande budskap, är ett betydligt tydligare och enklare sätt att närma sig deras idévärld.
För även om vi inte på allvar tror att dåden i Columbine ägde rum på grund av Manson erbjuder gärningsmännens musiklyssnande ett belysande exempel på deras världsbild. Det är en betydligt enklare förklaring att erbjuda än att försöka ifrågasätta skolsystemets roll eller den miljö ungdomarna lever i. Populärkulturen blir liksom ett verktyg för att tydliggöra något hemskt och göra något obegripligt till något greppbart.
I fallet Anders Behring Breivik är uppgifterna om hans ett år långa isolering med »World of Warcraft« bland dem jag sett användas oftast i olika medier. Det är knappast en slump utan handlar snarare om att ge en representation av mänsklig avskildhet genom nidbilden av dataspelaren. Det utgör en verklighet som är betydligt mycket enklare att relatera till än den hos en människa som konstruerar bomber och skriver vrickade manifest.
Jag tror egentligen inte att det i grunden handlar om att svartmåla populärkulturen, eller ens om att erbjuda en egentlig förklaring till varför människor agerar som de gör. Det är istället ett försök att hitta en gemensam nämnare. Att använda den masskultur som konsumeras av miljoner människor för att sätta ondskan i ett mänskligt perspektiv.
Och här är populärkulturen ett tacksamt verktyg. Den är utbredd, ibland opersonlig och bygger oftast på tydliga kulturella koder. Den är tillsynes den svart-vita fond vi behöver i lägen där det grumliga och komplexa blir för hemskt eller för obegripligt. På så vis slipper vi kritiskt granska oss själva och den värld vi lever i. Det räcker istället med att peka på det avvikande i vår kultur. Att använda populärkulturens tydlighet som ett sätt för att illustrera hur problemen finns i det avvikande, inte det normala.
Där är Jokern den mänskliga grymhetens anomali. Något alienerat ondskefullt vi kan ta avstånd från. Där finns inga problem med oss själva och den värld vi lever i, bara subversiv populärkultur.
