I dagarna har det släppts en ny app. Den heter Pair och är designad för, ja, par. Ett micro-socialt nätvärk för dig och din partner där ni hjälp av era iPhones kan skicka gulliga meddelanden, rita huvudfotingar med hjärtögon och posta animerade gifbilder på kattungar som fastnar med huvudet i toapappersrullar till varandra.
Den har också en funktion som läser av var man håller tummen. Så om båda turturduvorna använder appen samtidigt och har tummen på samma ställe så vibrerar telefonen. App-utvecklarna kallar denna teknisk landvinning: “thumbkissing”.
Nu tycker jag att vi alla tillsammans visualiserar ensamma killar och tjejer. Människor som sitter på obetald övertid i ett ödsliga kontorslandskap badande i 60-watts-ljus, eller i oergonomiska flygplatsstolar medan den gate-monitorns neongröna “delayed 80 minutes” reflekteras i deras AD-glasögon, eller vid bardisken bland lukten av ölslattar på ett tre-ställe medan ljusen tänds i taket. Samtliga, i sin ensamhet, strykande med ett finger längs sin iPhones fingerflottiga glasyta. I ett metodiskt mönster fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Med hoppet om att få känna en vibration längs handflatan.
Och så har folk mage att säga att tekniken inte för människor närmare varandra.
