Varje dag så hälsar jag säkert på en handfull med andra killar - kompisar, kompisars kompisar, kollegor och den där gamla högstadiekompisen som blivit tjock på psykofarmaka som jag alltid springer på vid Zinkensdamms T-banestation.
Och eftersom jag har levt över 30 år borde man kanske tycka att jag borde fått viss rutin på det här.
Men nej. Varje gång får jag samma neurotiska obehagsskänslor. De där mikrosekunderna där man står där helt paralyserad, likt en statyimitatör som tigger pengar på La Rambla, och undrar "hur fan gör vi det här då".
Tjejer är enklare, man skakar hand eller kramas. Eller pussar på kinden om man vill vara lite sådär douchbagigt kontinental och pan-europeisk.
Men killar, det är hälsningshelvetet.
1. Skaka hand
Ok, det här är ganska smärtfritt. Sträck fram rätt hand (50% chans), tryck åt lite och skaka i takt. Problemet är dels personer som aldrig släpper taget, som det vore någon slags uthållighetstävling, och dels personer som lägger andra handen över handslaget som om de var oroliga för att man vid första bästa tillfälle skulle springa därifrån. Men det är bara att behålla ögonkontakten och vänta ut dom. Till slut ger dom upp, och man kan börja prata om vädret eller vilket avsnitt av Games of Thrones som innehåller flest nakna bröst.
2. Kram
Någon gång i min ungdom började jag och mina killkompisar krama varandra när vi träffades. Det kändes lite edgy och frigjort. Sedan gick blev det inflation i grabbkramandet, och ryggdunkskramen introducerades för att det inte skulle bli alltför mjukt och gosigt. Jag kramar fortfarande gärna mina nära kompisar, speciellt när vi inte sett på ett tag. Men ungefär exakt där slutar min comfort zone. Jag vill inte krama killen jag träffade för första gången förra veckan eller snubben som gick i min parallellklass på lågstadiet. Bara för att vi är kompisar på facebook betyder det fan inte att du får talla på mina ryggmuskler.
3. YoBro-hälsningen
Den innersta brinnande ringen i hälsningshelvetet. En hälsning som stinker Ed Hardy-tröjor och för mycket Entourage-tittande. En av de mest obehagliga återkommande sekunderna i mitt liv är ögonblicket när man ser killen mitt emot en gå in för en YoBro-hälsning. Grabba tag i handen, in med axeljäveln och sedan ska man slutföra det på något häftigt sätt: knäppa med fingrarna, flaxa med händerna eller slå sig på pannan.
Jag förstår att ni har sett på film att coola killar gör det i USA, men kan vi inte bara lägga ner det? Eller i alla fall starta en ABF-kurs så jag kan lära mig. Jag fattar inte vad jag ska göra med andra armen, eller när det tar slut. Alltid när man hälsat klart blir lite sådär obekvämt om det inte är helt synkat, vilket det såklart aldrig är. Bästa argumentet för bojkott mot amerikansk kultur är att vi kanske skulle bli av med hela YoBro-grejen.
4. High-five
Jag älskar high-fives. Det är enkelt, det minimerar kroppskontakt och den känns både retro och modernt på samma gång. I min drömvärld skulle alla high-fiva hela tiden. Klatsch, klatsch, klatsch. Fokusera bara på andra personens armbåge och slå lagom hårt. Enkelt. Hälsningarnas motsvarighet till pasta och falukorv till middag: galet enkelt – galet gott.
5. Box
Fist bump. Fo' Knucks. Terrorist handshake. Kärt barn har många namn. En skön hälsning som fungerar som en high-five med street cred. Det bästa är man man kan förvarna genom att skrika "BOX!" lagom högt och hålla fram en knyten näve, då råder det ingen förvirring om vad det är som gäller. Det är bara att slå tillbaka. Ka-boom.
**Bubblare!**
En hälsning som används alldeles för lite och jag gärna skulle vilja se komma tillbaka i ropet, är den där man smyger upp bakifrån på grabben som man ska hälsa på och håller för ögonen. Sedan får den till sin förtret gissa vem det är. Tror det skulle vara en hit på högstadiekillen vid Zinkensdamm.
