Jag ska tydligen följa med till Teneriffa i höst. Det är redan bokat och klart. En vecka med familjen, miljooooner mil hemifrån. Antar att det kunde ha varit värre, men det är ju inte så att jag sitter här och jublar i eufori. I suppose att jag säkert kommer stå ut där bara jag får en timme internet om dagen och har med mig sjukt mycket böcker och en telefon med halebop så jag smsar gratis till hela världen, men annars inte. Fan vad muttigt att åka bort i NOVEMBER. Det är ju då allt händer. Att bara bli avskuren från hela ens liv och bli avvisad till någon strand fylld med äckliga gamla gubbar när man vet hur fantastiskt roligt alla har i skolan och alla sjuka grejer som händer så fort man åker bort är förmodligen en rätt smärtsam upplevelse jag redan vet alldeles för mycket om från mina tidigare resor.
En vecka charter BORDE jag dock klara av utan att gå bananas och ta livet av mig. Äta italiensk mat varje kväll, bli solbränd, träna spanska, plugga (förra året när jag var på Cypern så fick jag MYCKET mer gjort i pluggväg än vad resten av min klass fick i skolan) och bara FÖRSÖKA uppskatta att man är isolerad från allt drama och infinna sig själv i något sorts tillstånd av frid och oberoende.
(Nu inser jag dock att jag bara lever i en stor lögn, det finns väl ingen som finner "frid" och "oberoende" när man åker på charter till Kanarieöarna, herregud, vem fan försöker jag lura egentligen?)
Det som oroar mig mest är bristen på SPACE och YTA! Fatta att inte kunna stänga dörren om sig själv på en hel vecka om man är 16 år, att aldrig få vara ifred och göra ALLT tillsammans med FAMILJEN i en hel vecka. Är det tänkt att man ska uppskatta sånt och tycka att det är avkopplande eller, är det sånt man vill ha?
