Jag tog en kaffe med Claes som ju gör sig någon slags kometkarriär med sitt band Immanu El (lyssna HÄR). Han berättade om den omfattande Asienturné som bandet nyligen avslutade, ja bara en sån sak. Och då tänker jag på den mentala omställning det måste innebära att i ena stunden stå inför jublande fans på en klubb i Hong Kong, för att i andra stunden sitta på en bänk i Göteborg och lyssna på hur jag skriker "arseljävel" efter att ha spillt dubbel espresso i skrevet.
Jag har en pretentiös och exkluderande liknelse här. Tomas Tranströmer skrev tydligen: "Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar den väldiga skuggan som flyter där ovan, det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag." Där är jag, ett ankare och Immanu El den väldiga skuggan som flyter där ovan, och som är mycket viktigare än jag. Ingen svävar iväg i hybris. Jag är en vandrande reality check på det sättet.
