Alla är fullt upptagna med att räkna sina likes när ett nätbråk plötsligt bryter ut. Snabbt, vad har hänt? Har någon demonstrativt tryckt ”maybe attending” på ett Facebookevent? Har någon åsikter kring en vimmelfotografs bildredigering? Har någon använt fel hashtag? Det visar sig snart att några dj:s har rykt ihop över en klubbaffisch. Jag går inte igång på det, men jag blir inte heller avtänd. Jag reagerar på samma sätt som när det återigen börjar regna efter 365 regndagar. Ett kaos inuti hela min organism som jag har lärt mig att kontrollera. Avslappnade ansiktsdrag som inte rör sig en enda millimeter. En seriemördare som har sett allt och inte längre reagerar på det perversa våld som utspelar sig framför ögonen på honom. Jag har sett så många otroligt generande nätbråk rullas upp över den här skärmen. Faktum är att jag har sett naturprogram där orangutanger bråkat värdigare. Och då har ändå aporna haft sina könsorgan hängandes utanför när de brottats i geggamoja över en trasig gräshoppa.
En i sammanhanget klassisk provokatör har som så många gånger förut mycket roligt åt det här, han gör kanonkulan ner i bråket och piskar upp stämningen ytterligare. Jag tänker på det där Mark Twain-citatet när provokatören brukar ge sig in: ”Do not argue with an idiot they drag you down to their level and beat you with experience”. Jag vet inte om just Mark Twain var upprörd på sättet någon valt att lägga ett Instagramfilter eller så, och sedan skrivit en tweet i affekt kring detta. Eller om han bara var en av världens mest betydelsefulla författare. Men i den här typen av bråk funkar citatet hur som helst. Som ett mantra. Just det att du dras NER är viktigt, det förutsätter att du är över dem, vilket ju kan vara en tröst. Det är en bra trollformel för att undvika nätbråk.
Själv sitter jag mitt i den här showen av ingenting och testar passande nog en ny hipp yoghurt - den ger mig inte så mycket. Men så gör jag ett fynd i dagens mailskörd: ”Hello Mr. Rasmus Blom, I am pleased to send you a press release about the castles of France”. Okej, det ger mig kanske inte heller så mycket, men de franska slotten slår ändå känslan av att vara ”the shit” i svåra yoghurtkretsar. Jag måste vara glad åt det lilla för att överleva. Men jag drömmer om den stora kicken. Ursäkta liknelsen, men jag behöver en kick som motsvarar den som seriemördaren får när han glatt styckar en prostituerad och nynnandes placerar de färska bitarna i frysen. Något som stimulerar den sjuka hjärnan. Den trötta hjärnan. För snart har jag sett allt här.
