Jag pratade nästan aldrig med min mage när jag var gravid. Jag visste att någon fanns där, men jag kunde inte förena känslan jag hade för magen med känslorna jag hade för barnet jag längtade efter. Jag satt i timmar i hennes framtida rum och tänkte på henne och när hon skulle komma. Utan att reflektera över att hon redan var hos mig, i min kropp. Som om någon skulle knacka på dörren när hon var klar och lämna över henne. Och det bidrog till en hel del dåligt samvete. Minns att jag ljög för läkare och barnmorskor och sa att jag pratade och klappade på magen hela tiden, för jag var rädd att de skulle trycka på stora larmknappen annars. Det kanske är så för alla förstagångsmammor, men jag upplevde att de var väldigt noggranna med att gräva i min psykiska status pga att det till början var en "oönskad graviditet".
Förlossningen tycktes aldrig ta slut och jag hade börjat tappa all kraft. Jag hulkgrät och bönade om att bli snittad. Barnmorskan sa åt mig att känna på huvudet, jag blev förbannad och vägrade. Varför, tänkte jag. Vad är det för jävla new age-hittepå? Då tog barnmorskan ett fast grepp om min hand och tvingade ner den på toppen av hjässan som tittade fram. Och då föll allt på plats, bara sådär. Det fanns en mening med det här. Med månader av jättemage. Med all värk, alla tårar, spyorna, att jag hade bajsat ner hela förlossningsbädden och fått en kateter uppkörd i kisseriet. Det fanns ett barn inuti mig och det var barnet jag längtat efter hela den här tiden. Jag slogs av någon slags urkraft och på tre krystningar var hon ute.
"Hon är jättefin", sa personalen när jag efter någon timme med henne på bröstet bad David hålla upp henne för mig så att jag kunde se hur hon såg ut. De ljög. Hon var verkligen skitful. Såg ut som en arg och rynkig liten farbror. Jag tänkte att det kanske är permanent, men vad gör det.
Hon är min.
