En väldigt bra grej med att ha lugg är att man kan dejta frisörer utan att känna någon skam eller skuld. Helt plötsligt dyker den bara upp, luggtrimningspaniken, och då gäller det att hitta nån som har tid direkt. Det finns inget utrymme för trohet. Har på grund av utsparningsprojekt inte klippt resten av håret på, tja ett år eller något, så man kan väl helt enkelt konstatera att jag i och med detta har levt ett oerhört lössläppt liv. Valsat in och ut genom salongsdörrar som om det handlade om Icabesök. Inte brytt mig nämnvärt om vem som håller i saxen. Sagt tack och hej, och aldrig tittat tillbaka.
Idag, när jag precis hade gjort ännu ett sånt här snabbt inhopp på ett ställe som jag aldrig varit på förut och som jag antagligen aldrig kommer hamna på igen, pratade jag, så där som man gör när man har lugg, om luggar med en tjej som inte hade lugg. Hon hade alltså själva antitesen till lugg, jättelångt hår som såg ut att vara helt jämnlångt och allt var tillbakaborstat och satt fast i en tofs baktill. Och hon ba "Jag har också haft lugg" och sen hörde jag inte mer, för allt jag kunde tänka på var att den här bruden kan ha varit max 23, och om hon har haft lugg så måste det ha varit när hon typ fortfarande var barn, och då kan vi inte prata för jag är nästan jämt ointresserad av att höra om folks barndom, alltså typ alla folks, inte bara folk jag träffar jättekort efter ett frisörinhopp. Och av alla ointressanta saker man kan höra om folks barndom kommer ju deras frisyrer alltid komma som nummer ett, om vi inte räknar sporter de höll på med eller traditioner deras familjer hade, etc. Fantastiska frisyrer är så klart intressanta, men dit hör inte riktigt lugg.
Den här bilden har absolut inget med det hela att göra.
