Jag har på sedvanlig förlust-rutin låtsats som om fotboll varken finns eller betyder något i två dagar, utan framgång. Arsenal åkte ur FA-cupen mot Blackburn. Jaha, det är ju bara som vanligt för er gunners tänker du då och JA DET ÄR DET. Jag är inte helt bedrövad heller. Jag är inte förbannad eller storgråtandes.
Det är den här utdragna besvikelsen vi lever med som är det värsta av allt och den kommer med några små avbrott av bedragande eufori när vi vinner en match mot typ Brighton. Detta tunna strössel av Arsenalvinster i den här kvicksanden är som ett opium för gunnern, hindrar förändring och drar bara ut på det faktum att något, måste, göras.
Jag ser mig i spegeln. Det är inte en vinnare jag ser. Det är en uppgiven stackare som skaffat sig en å annan Arsenalrelaterad rynka på senare dar, med en tro och kärlek som bara leder till besvikelse på besvikelse. Ikväll när jag skulle gå hem från ateljén försökte jag dra upp blixtlåset på min sovsäcksliknande dunjacka i en kvart, sen satte jag mig på soffan och bara sjönk ihop. Blixtlåset har svikit mig som vore jag en annan Wenger. Det är som en smitta, i våra självförtroenden och i våra dunjackor. Frös hela vägen hem. Det ingår tydligen i Arsenalpaketet. Att jag ens äger en dunjacka som kom i en sovsäckspåse? Hur kan jag ha köpt en sån utan att ens reflektera över vem jag håller på att bli? Jag är en ung kvinna med hela livet framför mig, ändå sitter jag fast här, i ett blixtlås.
Exakt detta. Ska elda upp min jacka i morgon så ingen mer blir smittad.
Låt oss nu tvaga oss rena medelst Arsenallidandets totala katarsis. Smärtan skall befria oss från apatin. Har tittat på denna giffen i fem minuter nu och det gör så ont:
Jag låter gifen vrida om kviven varv på varv.
Det svåraste är att jag är på team Wengers sida. Han kan få fortsätta bossa över Arsenals ideologi men släppa några andra ansvarsområden, det skulle vara så deppigt att kasta in handduken nu och sälja sin själ till Usmanov och köpa svindyra legosoldatsspelare för pengarna. Liga/cupvinsten, om den nu nånsin skulle komma, skulle inte smaka något så när lika gott tror jag, och allt som Arsenal och Arsene slitit med och offrat de senaste åren skulle varit förgäves.
Vi behöver samtidigt någon som kan ingjuta självförtroende och vinnarmentalitet hos laget och fansen. Någon som kan räkna ut och acceptera att anpassa sig efter motståndet vi möter så vi slipper se ett gäng vilsna själar stoppas av vilken Championship-buss som helst. Någon som inte är en envis surgubbe i en fantasivärld. Kan vi få klona Pia för att rädda Arsenals moral?
Hej då, nu ska jag hitta något mysigt på www som gör mig glad. Går det inte så ska jag åtminstone avnjuta en riktigt bitter Liverpool-blogg.
