Till alla Minna Palmqvist-fans (vilket är likamed alla) förtjusning kommer en popupbutik hålla hus på Bellmansgatan 22 i Stockholm nu i helgen. Där kommer en kunna införskaffa AW15-kollektionen till rabatterade(!) priser. Så, för den som vill shoppa eller bara pilla på fina kläder kan en göra det under följande timmar i helgen:

Fredag 16-20
Lördag 11-17
Söndag 12-16

<3

Ps. funderar på om jag ska börja signera mina inlägg, har sett- och blivit avis på att en del gör det här på NG. Om detta ska ske, har någon tips på signatur?

I slutet av januari, alltså mitt i skitvädret och Sveriges befolknings gemensamma depression, var det i vanlig ordning dags för Stockholms modevecka. Helt i stil med det kassa vädret var det även en minst sagt kass modevecka. Det var ett relativt omöblerat visningsschema och (typ) inga fester? Vilket liksom är likamed ingen modevecka alls. Hela poängen med modeveckan är ju att modefolket ska få leka av sig under tre dagar- supa sig fulla, snacka skit, springa omkring som rastlösa småbarn i Berns lokaler och underhållas av spännande visningar.

Hur som haver lyckades jag ändå skramla ihop fem höjdpunkter, som inte bara kan benämnas som höjdpunkter i relation till deppigheten utan verkligen var HÖJDPUNKTER.

Så, nu har jag gjort en liten återblickande höjdpunktslista som jag vill ska agera lite pepp inför nästa veckas modevecka(SS16!)- som förhoppningsvis håller högre nivå, varsågod:

5. Lamija A/W15

Det här med att se nya designers födas och komma till modevärlden är något speciellt. Väldigt speciellt. Att se just Lamijas debutkollektion skrida längs med visningspodiet var något fullkomligt speciellt.

Kollektionen talade sitt alldeles egna ytterst estetiskt tilltalande språk, som var omöjligt att inte beundra, för att citera mig själv (pga lat och narcissus): "Jag skulle vilja säga att kollektionen var som ett möte av Bosnien, Sverige och Italien- folkdräkter från Balkan som möter svensk minimalism som sedan möter 90-talets sexiga Gianni Versace."

Vidare så var plaggen helt felfritt inklusive extremt avancerat konstruerade, broderade helt för hand- vilket är ett hantverk som en sällan ser i svensk ready to wear kontext.

4. BACK A/W15

Eftersom att uppseendeväckande-visnings-mästaren Ann-Sofie Back valde att inte ha en "klassisk" (BACK synonym: kontroversiell) visning utan att istället ha en intim presentation av sin kollektion var modesverige i ett ganska oroligt tillstånd innan visningsdagen.

Men såklart, eftersom att BACK är BACK- så blev denna intima presentation en ännu mer galen upplevelse att framtvinga eufori än de tidigare serotoninhöjande visningarna.

Själva kollektionen och själva situationen var kanske det bästa Ann-Sofie erbjudit hittils. Vilket jag nästan känner varje gång, vilket gör att en blir mer och mer och mer förvånad varje gång det händer. Det känns liksom overkligt att en kan överträffa sig själv gång på gång.

Vid intresse, klicka på rubriken för att läsa en ordentlig beskrivning av kollektionen och situationen.

3. AMAZE Sthlm

Nicole Walker & Cornelia Blom

Den nya modeplattformen AMZE Sthlm (som tekniskt sett inte tog plats under själva modeveckan utan helgen inför den) startad och driven av stylisten Nicole Walker och konstnären Cornelia Blom amazed me. Modescenen hade/har som ambition att låta utvalda designers visa sina kollektioner med helt fria kreativa förutsättningar utan förutbestämda regler kring hur mode bör visas- vilket är precis vad modebranschen behöver. Förnyelse. Det är liksom lite konstigt att en bransch som egentligen handlar helt om "nytt och fräscht" ändå är rädd för att vara nyskapande. Att det endast är vad som visas, och inte hur det visas, som ska vara innovativt.

På lördag (22 augusti) kommer AMAZE återigen att ta plats i samband med (men som ett alternativ till) Stockholms modevecka.

Bild från AMAZE Sthlm 24:e januari källa: Facebook

Ovanstående bild som är tagen under en presentation av en kollektion under AMAZE-tillfället på dess åskådare (med mig på en stol... framför alla andra) får mig att skratta högt varje gång jag ser den. För jag förstår inte, jag kan inte förstå, varför jag ens sitter på en stol? Det känns sjukt osoft, då hela syftet med konceptet att utmana det traditionella sättet att presentera mode på givetvis innefattar att inte ha en "klassisk" seating. Jag är liksom väldigt förlegad och arrogant som sitter.

Till mitt försvar så minns jag att det var dåligt syre i lokalen, att jag kände mig både yr och varm, att jag var hungrig och trött- vilket jag förmodar gjorde att jag bara inte kunde stå upp längre? Sen kan en tänka att just för att hela idén med att utmana tradition och bestämmelser om hur saker ska vara kanske jag gjorde helt rätt i att göra fel?

2. Minna Palmqvist A/W15

Som "motivering" till Minna Palmqvists visning på AMAZE och dess andraplats på topplistan vill jag hur (återigen) osoft det kan kännas helt utan skam citera mig själv:

"Minna Palmqvists visning berörde mig, likt förra gången, väldigt starkt. Det verkar vara så att det är någonting med hennes mode- och hennes sätt att presentera sitt mode på, som får mig att bli alldeles varm inombords samtidigt som ögonen vattnas.

Denna visning klev ett få antal modeller långsamt men målmedvetet ut. De vandrade sakta fram för att ställa sig framför varsin spegel där ett läppstift var placerat. Läppstiften plockades upp och modellerna började måla sina läppar samtidigt som de betraktade sig själva i spegeln. Helkroppsspeglar var placerade i en halvcirkel en bit ifrån och efter en stund började de röra sig emot dem. De tittade på sig själva uppifrån och ner i speglarna, de tittade på varandra uppifrån och ner och de poserade på ett intimt vis, som om de befann sig i sitt eget hem och betraktade sig själva på ett sånt vis som en bara gör i sin ensamhet. Avslutningsvis ställde de sig tillsammans, några satte sig/la sig ner på golvet och jag (säkert många många fler) uppfylldes av en fantastiskt fin känsla av systerskap. En systerskapskänsla som sedan förstärktes av att Minna dök upp och höll mycket kärleksfullt modellerna i handen.

Plaggen som visades, hennes AW15 kollektion, var exakt som hon själv beskrivit dem "Suit Lady möter pyjamas möter sport" och de var lika vackra som själva upplevelsen var. De var bärbara, de var nyskapande och de var inspirerande- de var perfekta. Allt var perfekt."

1. Mitt sällskap

Agnes Grefberg Braunerhielm & Hanna Johansson på modebussen (aka skolbussen)

Första platsen måste jag bara ge till mitt sällskap, det finns inga tvivel om det. De där två extremintelligenta brutalroliga underbara personerna som livade upp den annars gråpräglade modeveckan då de försåg mig med tre dagar av cavababbel på Berns, en hysteriskt underhållande gruppchatt, och intressanta modeanalyser.

Ps. För att inte uppfattas som världens tjurfia så fanns det givetvis annat bra under den "deppiga" modeveckan också- alltså inte bara fem saker (varav två inte riktigt ens var en del av den). Exempelvis så skrev jag lyckligt om Ida Sjöstedt, tyckte att det var spännande att se V Ave Shoe Repair-grundarna göra någon slags comeback i form av By The Number och uppskattar alltid Cheap Mondays visningar då de varje säsong är en SHOW.

Fendi Haute Couture/ Fendi Haute Fourrure

Vi kan ju inleda med att jag skriver några ord om Fendi. Karl Lagerfelds första Fendi-Haute Couture-kollektion även kallad "haute fourrure". Kollektionen bestod av päls. Alltså verkligen bestod av päls. Det fanns inte en endaste liten look som inte var pälsbelamrad. Jag förmodar att detta skulle vara något slags självdistansartat skämt, att driva med Haute Couture-pälsklyschan. Men det var inte kul. Inte alls kul. Det är tragiskt. Riktigt jävla tragiskt. Jag vill inte ens veta hur många djur som har slaktats specifikt till detta tillfälle.

Haute Couture är ett intressant begrepp. Det betyder (direktöversatt från franska till svenska) hög sömnad, vilket syftar på den högsta mest avancerade varianten av sömnadskonst- och innebär att modet (plaggen) är konstruerat för hand från början till slut av proffsens proffs.

Couture veckan, till skillnad från “de vanliga” modeveckorna, har ett extremt sellektivt utbud av modeskapare som får visa under den. Det är liksom ytterst få som kvalificerar för att få medverka och officiellt skapa Haute Couture. Plaggen produceras sedan efter direkt efterfrågan från kund- alltså skräddarsys dem och kostar löjligt löjligt löjligt mycket pengar. Kunderna skulle jag gissa på är oljeshejker, diplomater och kungligheter.

I och med denna exlusivitet tänker en kanske att plaggen ska vara något slags utomordentligt, overkligt magnifikt, något som ger en rysningar från lilltån till hårtopparna. Eftersom att en kan skapa just det, om en besitter den sömnadskunskapen, och produktionen är så snäv. Men så är inte fallet särskilt ofta? Det verkar mer handla om högt pris än hög modegrad.

Därav finner jag Haute Couture-mode som ganska tråkigt mode. Det finns inte så mycket mer att analysera än "undra varför de valde pärlor istället för kristaller".

Så, nedan följer en fåordad sammanfattning av den gångna Haute Couture veckan:

Atelier Versace

Törnrosa möter 70-talshippie.

Christian Dior

50-talets Dior möter nutida Zara.

Chanel

Det stereotypa Chanel-modet möter det stereotypa Chanel-modet.

Armani Privé

Liza Minelli går på 80-talsdisco.

Maison Margiela

Galliano möter Margiela och skapar magi. Vem vill inte gifta sig i den där brudklänningen?

Jean Paul Gaultier

Något riktigt fult möter något riktigt fult och skapar- något riktigt fult.

Valentino

Romersk goth-prinsessa möter nutida europeisk prinsessa.

Den amerikanska independent filmskaparen Gregg Araki, främst känd för sin 90-tals triologi "Teenage Apocalypse Trilogy" bestående av filmerna Nowhere, Totally Fucked Up och The Doom Generation, har nu regisserat kortfilmen Here Now- Kenzos höstkampanj.

Gregg Araki är känd som en del av "The New Queer Cinema" vilket gör att en kanske hade hoppats på att det skulle vila någon slags queerhet över den här Araki-regisserade Kenzo-kampanjen (som dessutom är menad att vara i samma anda som Nowhere), men jag finner ingen direkt queerhet eller apokalyptisk vibb.

Filmen består av två heterosexuella par, 1- det hamburgarehånglande paret, 2- "glass half full" paret och Elissa som blivit nunna efter att hennes pojkvän blev arresterad. Sedan sker en snabb indikation på att en av snubbarna har haft någon slags relation med den kajalsminkade Bart som svischade förbi i en convertible.

Jag är så besviken. Det är liksom bara en rätt basic modefilm, som dessutom är (förklarat med bebisord) ful, tråkig och töntig.

Här kan en se töntfilmen:

Bild: Acne Studios instagram

Scrollade lojt igenom mitt facebookflöde, sådär som en gör, och fastnade helt icke-lojt vid en bild. En bild på en halsduk från Acne Studios AW15 herrkollektion. En bild på en halsduk med texten ”Gender Equality”.

Min spontana reaktion var att skratta rätt ut. HAH. Kort därefter bubblade irritationen upp. Det var och är någonting som provocerar mig så innerligt med den där halsduken. Jag ser liksom framför mig hur diverse män som aldrig upplevt förtryck kommer att glida omkring i en sån där halsduk i höst. Helnöjda och lite stolta- med en känsla av att de gör ett superreko, pk och fint ställningstagande.

Men det är så himla lätt att ta på sig en halsduk med en politisk, i detta fall feministiskt, text. Skitlätt. Att faktiskt på riktigt genuint tänka jämställt, bete sig jämställt och aktivt kämpa för att det ska bli jämställt- är en helt annan sak. Därför blir den där halsduken på något vis skitproblematisk. För jag vet. Jag vet. Jag vet så innerligt väl att största delen av dem som kommer ta sig rätten att bära den inte alls anstränger sig för jämställdhet, beter sig jämställt eller ens tänker jämställda tankar. För, sorry alla kränkta män, men det är så de flesta av er fungerar.

Ja, det är verkligen väsentligt att män också ska tycka att det är viktigt med ett könsjämställt klimat- att de försöker. För att förändring ska ske, för att patriarkatet ska kunna avlägsna sig i en avlägsen framtid, krävs det givetvis att alla arbetar aktivt för det. En halsduk räcker dock inte riktigt till. En halsduk kommer knappast att bidra till förändring. En halsduk kommer inte att hjälpa vår patriarkala samtid framåt.

Därför blir den så problematisk. Därför stör den mig. Den är så himla låtsasfeministisk.

Vidare finns det även halsdukar med trycken ”woman power” och ”radical feminist”. LOL.

Bilder: Acne Studios instagram

Ps. För övrigt så är Acnes chefsdesigner Jonny Johansson rätt duktig på det där med icke-pk

I torsdags skrev jag om Rihannas Diorkampanj. Kampanjen som är likamed modehistoria då hon med den blir den första svarta kvinnan att fronta Dior.

Nu finns, alldeles för många dagar senare, alla bilder- högupplösta, samt den tillhörande videon med introt till hennes kommande låt Only If For A Night tillgängligt att avnjuta i cyberrymden. För den som inte orkar klicka omkring i det oändliga, var god scrolla ner och dregla över ALLT här:

OBS! TRYCK HD PÅ VIDEOINSTÄLLNINGARNA.

Dior har aldrig varit såhär vackert. Aldrig. Detta har, befarar jag, gett mig permanenta rysningar.

Donatella Versace & Riccardo Tisci 

Att ett anrikt modehus använder sig av ett annat anrikt modehus chefsdesigner som dess kampanjansikte har, vågar jag påstå- aldrig inträffat förut. Därav skriade jag till pinsamt högt (som den modetönt jag är) över nyheten om att Donatella Versace ska medverka i Givenchys kommande höstkampanj.

Det känns väldigt "på tapeten" att använda personer som faktiskt står för någonting i just modekampanjer (alltså inte bara anonyma modellansikten) då kändisar domderade SS15-kampanjerna. Vi fick se Kimye för Balmain, Joan Didion för Céline, Julia Roberts för Givenchy, Madonna för Versace o.s.v. MEN i den här kära lilla modebranschen måste en tapet bytas ut ungefär lika snabbt som den hamnat på väggen. Därmed kan det alltså tänkas att det nu börjar bli dags att hitta någonting nytt att byta ut kändisarna med.

Jag tänker att ha en modeskapare i en annan modeskapares kampanj kanske kan vara den nya kampanjtrenden. Inte bara för att nyheten om Donatella x Givency råkade dyka upp utan även för att det är helt givet att Riccardo Tisci skulle vara den chefsdesigner som först bryter denna kändiskampanjtrend och initierar en ny kampanjtrend. Eftersom att han, som jag tidigare nämnt, alltid "får en att tänka och känna- fan vad RÄTT, som om en undermedvetet suttit och väntat på exakt den där kollektionen."- i detta fall kampanjen.

Snälla låt detta vara en ny trend. Jag avlider och återuppstår om så är fallet. Jag vill inget hellre än att se Tom Ford i Vivienne Westwood, Michael Kors i Jean Paul Gaultier, Rei Kawakubo i Dolce&Gabbana o.s.v. Snälla.

Ida Klamborn hade till mångas förfäran ingen visning under stockholms modevecka i slutet av januari. Hon presenterade alltså inte sin A/W15 kollektion på ett visningspodie. Såhär i efterhand är det absolut inget att förfäras över då kollektionen istället visas upp för första gången via en väldigt vacker lookbook som talar mer än vad en visning någonsin hade kunnat göra. En kollektion som denna, som är något utöver det vanliga, hade inte kunnat göras rättvisa av en vanlig visning. På följande hänförande vis beskrivs kollektionen i ett pressmail: "Kollektionen är intim och personlig, den började som en uppväckelse av en gammal kärlek, gick in i förälskelse för att avslutas med hjärtekross."

Ni som nu förväntansfullt ska scrolla ner och titta på kollektionen varnar jag för just en påtaglig förälskelse. Titta bara om ni är redo att investera era hjärtan.

Ida Klamborn A/W15

Som jag har väntat. Väntat på exakt detta. Att Ida Klamborn ska göra exakt denna fulländade kollektion. Den är Klambornesk, men den är Ida Klamborn i en ny tappning- i en barnsligare tappning men samtidigt i en mognare tappning. Den är poetisk samtidigt som den är pragmatisk, den är hoppfull samtidigt som den är vemodig, den gör en upprymd samtidigt som den är så väldigt smärtsam. Den är allt, den är det där lilla extra, det en inte riktigt kan sätta fingret på- den är exakt som kärlek. Jag blev förälskad, jag blev kär- och slutligen älskar jag denna A/W15 kollektion.