Givenchy A/W15 (Bild: Style.com)
Samtidigt som en mink med halvätet huvud irrar omkring i en alldeles för liten bur finner jag mig själv sittandes med ansiktet i händerna, blundandes krampartat, med en flod av tårar rinnande längs mitt ansikte – detta knappt en vecka efter att de internationella modeveckorna jag bevakat (och som innefattade päls på nästan varje visning) avslutats.
Dokumentären Under pälsen, som sändes i måndags på SVT (och som går att se här), visar dessa oöverkomligt hjärtskärande scener. De där scenerna som fick mig att gråta utan stopp, långt efter att dokumentärens 57 minuter avslutats. Under dessa plågsamma minuter får en följa djurrättsaktivisten Frank, som får praktik hos Norges bästa minkuppfödare och då med hjälp av en dold kamera kan fånga pälsfarmsklimatet på film.
Att pälsindustrin ser ut som den gör är ingen nyhet, det är något vi vetat om lika länge som vi valt att bära päls. Vi har därtill sett x antal brutala bilder och videoklipp, och hätskt debatterat ämnet. Därför kan pälsdebatten kännas något sönderdebatterad, för vad kan en egentligen tillföra som är nytt? Att päls är mord? Vi vet redan att päls är mord (vilket jag tror att varenda något intelligenta person håller med om), och vi vet även att mordet föregås av den vidrigaste formen av tortyr – men ändå dyker den här dokumentären upp, den som visar ett icke förändrat fruktansvärt klimat. Ändå innefattade obehagligt många kollektioner under modeveckorna päls.
Det känns så hopplöst deprimerande att det fortfarande produceras päls, att vi fortfarande plågar oskyldiga djur för att kunna klä oss i deras döda hud – att det är A/W15:s nyckeltrend. Det här är ett hyperrelevant ämne som omöjligt kan söndertjatas, för det sker ingen förändring. Vad ska en göra, annat än att fortsätta diskutera och kämpa för djurens rättigheter? Ska en bara ge upp? Gråta lite till ett videoklipp, torka tårarna, och sedan förtränga bilderna en sett?
Tio minuter in i dokumentären, då en först får möta pälsdjursfarmaren som djurrättsaktivisten Frank ska praktisera hos, säger han: ”Nu är vi inne i den tiden som kallas för kannibalismen”. Kannibalismtiden innebär att minkarna (som är ihopklämda i samma lilla bur) börjar slåss, äta på varandra och på sig själva. Vidare säger han: ”Jag ska inte ha in någon med kamera här som tar otäcka bilder. Blod gör sig inte bra på bild.”
Nej, blod gör sig inte bra på bild, för att verkligen se dessa ofrånkomligt påfrestande bilderna och detta blod fick mig att inte bara bli arg på världen, utan även på mig själv. De fick mig att skämmas. Jag skäms över att inte vara aktiv i någon slags djurrättsorganisation och jag skäms ända in i kärnan av min själ över att jag denna vinter ens vidrört min mormors gamla pälsar och då reproducerat pälsidealet.
Det är inte bara pälsdjursfarmarna som har blod på händerna. Jag har blod på händerna. Alla har vi blod på händerna. Pälsfarmarna vill inte sluta producera päls, modebranschen vill inte sluta distribuera päls, konsumenten vill inte sluta konsumera päls.
Att blodet inte gör sig bra på bild innebär att vi alla som ser blodbilderna måste ta oss en ordentlig titt på oss själva – därför är den här dokumentären så himla viktig. Det är så väldigt viktigt att vi tittar på den. Att vi gråter till den och att vi försöker göra något åt vad den visar. Att vi sönderdebatterar ämnet. För vem fan vill ha blod på händerna?
svt
Amanda Mann skriver om mode.
Hon är obotligt förtjust i obekväma skor och gamla italienska märkesplagg. Hon är mindre förtjust i models.com och avskyr Terry Richardson. Den här bloggen kommer att uppdatera om moderelaterade nyheter och – ur ett genusperspektiv – diskutera dem. Det här är Nöjesguidens modebevakning.
Håll er uppdaterade!
Gilla Nöjesguiden!
Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!
Gilla