Bild: Acne Studios instagram

Scrollade lojt igenom mitt facebookflöde, sådär som en gör, och fastnade helt icke-lojt vid en bild. En bild på en halsduk från Acne Studios AW15 herrkollektion. En bild på en halsduk med texten ”Gender Equality”.

Min spontana reaktion var att skratta rätt ut. HAH. Kort därefter bubblade irritationen upp. Det var och är någonting som provocerar mig så innerligt med den där halsduken. Jag ser liksom framför mig hur diverse män som aldrig upplevt förtryck kommer att glida omkring i en sån där halsduk i höst. Helnöjda och lite stolta- med en känsla av att de gör ett superreko, pk och fint ställningstagande.

Men det är så himla lätt att ta på sig en halsduk med en politisk, i detta fall feministiskt, text. Skitlätt. Att faktiskt på riktigt genuint tänka jämställt, bete sig jämställt och aktivt kämpa för att det ska bli jämställt- är en helt annan sak. Därför blir den där halsduken på något vis skitproblematisk. För jag vet. Jag vet. Jag vet så innerligt väl att största delen av dem som kommer ta sig rätten att bära den inte alls anstränger sig för jämställdhet, beter sig jämställt eller ens tänker jämställda tankar. För, sorry alla kränkta män, men det är så de flesta av er fungerar.

Ja, det är verkligen väsentligt att män också ska tycka att det är viktigt med ett könsjämställt klimat- att de försöker. För att förändring ska ske, för att patriarkatet ska kunna avlägsna sig i en avlägsen framtid, krävs det givetvis att alla arbetar aktivt för det. En halsduk räcker dock inte riktigt till. En halsduk kommer knappast att bidra till förändring. En halsduk kommer inte att hjälpa vår patriarkala samtid framåt.

Därför blir den så problematisk. Därför stör den mig. Den är så himla låtsasfeministisk.

Vidare finns det även halsdukar med trycken ”woman power” och ”radical feminist”. LOL.

Bilder: Acne Studios instagram

Ps. För övrigt så är Acnes chefsdesigner Jonny Johansson rätt duktig på det där med icke-pk

Bilder från SS15 och AW15 kollektioner

Som ett barn på julafton plockade jag idag upp en tylltopp från HAAL's SS15 kollektion som jag suktat efter sedan första gången jag såg den. En av de allra första tankarna som dök upp i samband med att jag mentalt planerade alla mina outfits som toppen ska agera huvudkaraktär i var- vad ska jag ha under den? Vilket, nu när jag tänker på det, får mig att tänka en massa andra tankar.

Genomskinliga plagg och bara bröst har florerat en hel del på visningarna för SS15 och AW15 kollektionerna, men att offentligt vara barbröstad under en genomskinlig tröja är minst sagt en ovanlighet- det är något vi ser ytterst sällan. Jag skulle våga påstå att 99% av de få tillfällen då vi ser ett par nakna bröst under en ”avslöjande” tröja sker under en modevisning. Det sker alltså vid ett specifikt tillfälle på en specifik kropp som har en viss typ av bröst- nämligen modebröst.

Modebrösten är eleganta, små, unga, fasta och oftast vita och är placerade på en matchande kropp. Dessa bröst är de som utan att väcka reaktion får lov att andas fritt i en genomskinlig tröja. Därav blir det för mig (och givetvis för x antal andra) nästan helt otänkbart att utan skydd för lökarna sätta på mig en genomskinlig tröja (utanför en modevisning utan modekropp med tillhörande modetuttar) och inte känna mig vulgär eller provocerande.

Eftersom att kroppen enligt rådande ideal ska se ut på ett visst sätt blir därefter en del plagg uteslutna för vissa kroppar- eller de flesta kropparna. För att naket ska vara mode (alltså inte anses smaklöst eller sticka i ögonen) krävs en modekropp(idealkropp) då vi har en bild av vilka kroppar som kan bära naket, som kan kläs i avslöjande kläder.

Därav blir avslöjande plagg någonting som är få förunnat - alltså de allra mest svårburna plaggen.

Det här är så obehagligt på så många olika nivåer. Mår dåligt.

1: Victoria's Secrets modevisningar är ett praktexempel på skevheten med vår samtids syn på kvinnlig skönhet och kvinnor generellt. Modevisningarna handlar till 100% om hur kvinnor ska se ut för att vara tilltalande för den manliga blicken inklusive hur de ska bete sig för att vara tilltalande för mannen. Visningarna kan ses som en slags blixtbelysning av vårt patriarkala jävla samhälle, den perfekta konstruktionen av en kvinna vandrar längs med visningspodiet som någon slags utställningshund.

2: Videon om castingprocessen är en koncentrerad version av allt det skeva med Victoria's Secrets visningar.

Versace SS15

Åh, Versace Versace Versace. Inget triggar igång min passion för lekfullt lyx och schablonartat sexiga italienska skor som Versace. Nu kommer jag inte kunna tänka på något annat än de rosa lackskorna med plexiklack eller de överdrivet glittriga klänningarna.

Likt Moschino-kollektionen känns Versaces SS15-kollektion något barbieartad, den är så hyperfeminin- alltså väldigt stereotypt feminin. Det känns lite som att SS15 säsongen och dess flesta kollektioner är någon slags hyllning till det stereotypa kvinnliga modet, vilket genast utlöser mitt moderelaterade funderingsflöde. Detta hyllningsmode av det "feminina" får mig att undra om det hämmar eller främjar utvecklingen av utsuddningen av könsgränserna? Om vi med det flyttar genusuttrycken (med hjälp av mode) för kvinna och man längre ifrån varandra eller om det fungerar som ett fuck you till att det "könsneutrala" modet ofta rör sig mot de stereotypt manliga estetiska uttrycken och att det alltid är det kvinnliga som måste ruckas på och anpassas? Om det då skulle kunna uppmuntra herrmodet att våga röra vid det "feminina" eller om vi bara går tillbaka i evolutionen och säger hej till 50-talet igen?

Det är frågar som en omöjligt kan besvara, möjligtvis att Philip Warkander kan komma med ett bra svar, men det känns som att det bara är en oändlig cirkel av problematik. Jag vill älska denna ultrafeminisering av det kvinnliga modet, för det stämmer väl överens med min egen relation till mode- men jag tänker att det kan komma att bli lite problematiskt i det stora hela.

Jaja, nu till kollektionens mer enkla (men högst relevanta) fråga: vad fan vill en inte ha från denna kollektion? Det här är Versace när det är som bäst. Queen Donatella kan sin grej- lyx, lyx och åter lyx.

Häromdagen lajvade jag omedvetet Star Trek, eller kanske snarare en slags kombination av det och Moschino-McDonalds. Det fick mig att fundera lite över det här med den dagliga inspirationen inför att en klär på sig.

Alla har givetvis olika referenser (och möjligheter) som genus, klass, sexualitet, den geografiska placeringen, kultur, uppväxt, umgänge, trender- eller avståndstagande från trender, film, musik, politisk läggning osv som påverkar hur en klär sig. Beroende på hur ens livssituation ser ut har en olika möjligheter att klä sig på varierande vis. Någon som knappt har tak över huvudet kan självklart inte ägna sig åt att styra och ställa (eller ens fundera) över den dagliga stilen, men det är liksom också ett uttryck för personen eller kanske snarare dens tillvaro i samhället. En kan faktiskt aldrig helt separera kläder från kroppen, det är alltid med en på något vis.

Min Star Trek lajvning och allt ovanstående babbel får mig att tänka att livet egentligen är en enda stor maskerad. En klär liksom ut sig till sig själv, vem en är, vem en tvingas att vara, vem en vill vara eller till det humör en är på just den dagen- alltså lite som att lajva sig själv varje dag. Sen kanske jag tänker för mycket, men jag tänker att det inte är helt oviktiga tankar jag tänker. Mode speglar ju alltid vår samtid och vår tillvaro i den, vilket inte ska glömmas bort och är någonting som kan- och bör diskuteras tills att huvudet avlägsnar sig från kroppen av utmattning.

Jaja, nu ska jag lajva: Amanda har inte duschat på tre dagar men försöker att se uppstyrd och ren ut.