“Thank You So Much @louisvuitton And @nicolasghesquiere For The Opportunity To Impact This World.” – Jaden Smith.

Förra veckan avslöjades det att Jaden Smith (källa Wikipedia: amerikansk skådespelare, rapartist, dansare och låtskrivare samt son till Will Smith och Jada Pinkett Smith) frontar Louis Vuittons Spring/Summer 2016-damkampanj. Sedan dess har kampanjen hyllats – för att den är banbrytande, för att den skulle vara någon slags milstolpe i projektet gender blurring.

KIT skrev igår en artikel om LV-kampanjen och betydelsen av att “en kille bär kjol” betitlad Killar i klänning har blivit high fashion. Vad är det som är så speciellt med det? Så, nu kände jag att det är dags för lilla mig att ha lite åsikter kring ämnet, det står ju faktiskt i min bloggbeskrivning att den här bloggen ska “uppdatera om moderelaterade nyheter och – ur ett genusperspektiv – diskutera dem”.

Att som man avsäga sig makt och lämna sina manliga maktkonnoterade kläder i garderoben kan en kalla progressivt, för det händer inte särskilt ofta. Det händer då och då i high fashion-kontext, eller när någon mycket modig man(lig artist eller dylikt) vågar ta sitt icke-byxbeklädda ben och kliva över genusbestämda gränsdragningar. Men, som sagt, det händer inte särskilt ofta. Därför blir det lätt uppståndelse när det sker. Det stör idén om hur man ska se ut.

Så, vad innebär det för (mode)världen att Jaden Smith gör det? Vad innebär det för (mode)världen att en 17-årig kille med superkända föräldrar medverkar i en high fashion-kampanj i kvinnligt konnoterade kläder?

Det kan betyda allt, men det kan också betyda absolut ingenting. Miss Pessimist tror mindre på det förstnämnda och mer på det sistnämnda.

High fashion-världen är som en egen liten skyddad bubbla, den kan påverka hur gemene hen klär sig – och därmed hur den stora massan gör kön, men den kan också totalt exkludera allt som kan kallas kommersiellt. Något banbrytande kan ske i high fashion-sammanhang utan total kalabalik, tack vare den där bubblan med skumgummiväggar, och om det sker är det sällan något den “stora massan” utan skyddsväggar omkring sig vågar sig på att apa efter.

Vad en kändis har på sig populäriseras oftare än de kläder som presenteras på en runway eller i en modekampanj eftersom att en faktisk person lättare kan relatera till en annan faktisk person, men de har också skyddsväggar – de har ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital.

Sett till historien, har älsklings-David Bowies “androgyna” kläder fått den manliga massan att klä sig androgynt eller könsöverskridande? Har ASAP Rocky eller Kanye West (som back in the days gjorde uppståndelse i kjol – men något år senare designade lite softa snubbiga snubbkläder) inspirerat gemene man att våga sig på liknande outfit? Såg någon tack vare Kid Cudi en man på gatan i en crop top sommaren 2014, eller sommaren 2015? Nej.

Jag längtar till den dag då hen är klädd som den och den är klädd som hen, men jag har svårt att se att Louis Vuittons kändisbarn-soon to be världskänd någonting-frontade kampanj kommer att Impact This World.

Nu är jag helt slö som skriver om detta idag, då alla andra skriver exakt samma sekund pressmailet dyker upp. Men, jag behöver alltid smälta nyheter av detta slag lite grann.

Så, nu till självaste nyheten- Dressmann släppte häromdagen en underklädeskampanj vid namn Alla män är perfekta där sju män "gestaltas precis som de är för att vidga bilden av hur den perfekta kroppen kan se ut". Kampanjens syfte är att utmana de skönhetsideal som alla män (enligt undersökningar) brottas med. Den vill "förändra den ensidiga bild av kroppar och kroppsideal som modeindustrin förmedlar" och "få bukt med föreställningen att vissa kroppar är bättre, vackrare eller mer normala än andra" samt "visa att det inte finns en perfekt man, bara perfekta män".

Det är givetvis superbra och superviktigt att försöka förmedla en varierad bild av kroppar, att inte bara en viss typ av kropp florerar i media, då övervägande del inte ser ut på ett specifikt vis.

På något vis skaver ändå denna lilla försöka-förändra-världen-och-modeindustrins-problematiska-ideal-kampanj. Den blir för mig (trots egentligen ett extremt bra initiativ) skitstörig. Det stör mig när kampanjer jobbar på detta vis, att en måste påpeka att personerna däri är udda, att de är annorlunda- att de skiljer sig från idealkroppen. Jag tänker att det blir lite likamed att fortsätta på spåret att de faktiskt är avvikande. Det hade liksom varit betydligt mer progressivt om det inte nämdes att personerna som figurerar i kampanjen särskiljer sig- om en kampanj likt denna bara dykt upp utan namnet Alla män är perfekta och den tillhörande förklaringen som trycker på att deras kroppar sticker ut (i sammanhanget).

Här kommer alla kampanjbilder:

OBS: jag lyckades inte ladda ner ena snubben, sorry.

Givenchy A/W15 (Bild: Style.com)

Samtidigt som en mink med halvätet huvud irrar omkring i en alldeles för liten bur finner jag mig själv sittandes med ansiktet i händerna, blundandes krampartat, med en flod av tårar rinnande längs mitt ansikte – detta knappt en vecka efter att de internationella modeveckorna jag bevakat (och som innefattade päls på nästan varje visning) avslutats.

Dokumentären Under pälsen, som sändes i måndags på SVT (och som går att se här), visar dessa oöverkomligt hjärtskärande scener. De där scenerna som fick mig att gråta utan stopp, långt efter att dokumentärens 57 minuter avslutats. Under dessa plågsamma minuter får en följa djurrättsaktivisten Frank, som får praktik hos Norges bästa minkuppfödare och då med hjälp av en dold kamera kan fånga pälsfarmsklimatet på film.

Att pälsindustrin ser ut som den gör är ingen nyhet, det är något vi vetat om lika länge som vi valt att bära päls. Vi har därtill sett x antal brutala bilder och videoklipp, och hätskt debatterat ämnet. Därför kan pälsdebatten kännas något sönderdebatterad, för vad kan en egentligen tillföra som är nytt? Att päls är mord? Vi vet redan att päls är mord (vilket jag tror att varenda något intelligenta person håller med om), och vi vet även att mordet föregås av den vidrigaste formen av tortyr – men ändå dyker den här dokumentären upp, den som visar ett icke förändrat fruktansvärt klimat. Ändå innefattade obehagligt många kollektioner under modeveckorna päls.

Det känns så hopplöst deprimerande att det fortfarande produceras päls, att vi fortfarande plågar oskyldiga djur för att kunna klä oss i deras döda hud – att det är A/W15:s nyckeltrend. Det här är ett hyperrelevant ämne som omöjligt kan söndertjatas,  för det sker ingen förändring. Vad ska en göra, annat än att fortsätta diskutera och kämpa för djurens rättigheter? Ska en bara ge upp? Gråta lite till ett videoklipp, torka tårarna, och sedan förtränga bilderna en sett?

Tio minuter in i dokumentären, då en först får möta pälsdjursfarmaren som djurrättsaktivisten Frank ska praktisera hos, säger han: ”Nu är vi inne i den tiden som kallas för kannibalismen”. Kannibalismtiden innebär att minkarna (som är ihopklämda i samma lilla bur) börjar slåss, äta på varandra och på sig själva. Vidare säger han: ”Jag ska inte ha in någon med kamera här som tar otäcka bilder. Blod gör sig inte bra på bild.”

Nej, blod gör sig inte bra på bild, för att verkligen se dessa ofrånkomligt påfrestande bilderna och detta blod fick mig att inte bara bli arg på världen, utan även på mig själv. De fick mig att skämmas. Jag skäms över att inte vara aktiv i någon slags djurrättsorganisation och jag skäms ända in i kärnan av min själ över att jag denna vinter ens vidrört min mormors gamla pälsar och då reproducerat pälsidealet.

Det är inte bara pälsdjursfarmarna som har blod på händerna. Jag har blod på händerna. Alla har vi blod på händerna. Pälsfarmarna vill inte sluta producera päls, modebranschen vill inte sluta distribuera päls, konsumenten vill inte sluta konsumera päls.

Att blodet inte gör sig bra på bild innebär att vi alla som ser blodbilderna måste ta oss en ordentlig titt på oss själva – därför är den här dokumentären så himla viktig. Det är så väldigt viktigt att vi tittar på den. Att vi gråter till den och att vi försöker göra något åt vad den visar. Att vi sönderdebatterar ämnet. För vem fan vill ha blod på händerna?