Som jag har jobbat med dessa jävla handväskor. Första gången jag fick köpa något som inte var från Ellos eller H&M Rowells var det en brun liten handväska som man skulle klämma fast under armen från Friis & Co. Det var en väldigt dyr väska, tyckte jag, kostade nog fem, sexhundra spänn. Butiksbiträdet slog in den i silkespapper och lade ner den i en papperskasse. Den känslan jag kände då minns jag tydligt, känslan av att ha konsumerat sig till lite klass. Jag sparade prislappen och hängde den på min anslagstavla, köpte nåt jävla impregneringsspray som var enbart för fejkskinn. Den väskan smörjde jag nog in mer än jag använde den, alltid rädd för att repa den, ha sönder den, för alla sa alltid att jag var så klumpig och fumlig.
Då var sexton, eller nä sjutton tror jag. Det är fortfarande en av dom dyraste väskorna jag har köpt, för med tiden upptäckte jag hur jävla opraktiskt det är med handväska. Och nu har det gått så långt att jag betraktar handväskan som något patriarkatet har uppfunnit för att hålla kvinnan tillbaka. Hur fan ska vi kunna äga våra liv om man ska ha en väska fastklämd under armen eller hängades som en stor klump över våra redan så tyngda axlar?
Ibland har jag påse. Oftast inte tyg, för jag skitar ner allting något fruktansvärt. I min plastpåse finns det rouge, mascara, foundation, svart ögonpenna, kanske tre läppstigt, ciggpaket med cigg i, ciggpaket utan cigg i, tändare, ett par tändstickor, ett löst Visakort, ett pass, några lösa kronor. VAD SÄGER DET OM MIG?
