Googlar man min mamma får man bland annat upp resultat från en hemsida som heter Progg.se. I sina tjugonågoting var hon musiker på heltid. Folkvisemusiker och violinist. Violinist låter konstigt. Hon spelade fiol helt enkelt. Väldigt mycket. Och dragspel och piano och nyckelharpa och lite gitarr. Och tamburin och gurka och triangel och maraccas och flöjt. När hon blev mamma och senare frånskild blev giggen på kvällar och nätter allt färre och tillsist bytte hon karriär, för mig och mina systrars skull. Men jag kan hur många svenska folkvisor som helst. Om jag är riktigt förälskad sjunger jag visorna högt för mig själv. Och hör jag dom efter ett par öl blir jag rörd till tårar.
Ibland sluter jag mina ögon och då ser jag henne stå framför speglen i första badrummet vi hade utan pappa, i ett moln av hårspray med långa naglar och röda läppar. Hon gillade bärnstenssmycken på den tiden. Hon hade alltid långa kjolar och mörka ögonfransar. Idag har hon svarta jeans och Doc Martens i lack. Hon är producent och har slitit hårdare än någon jag känner för att komma dit hon är. Hon förstår inte alltid det jag gör eller vill, men hon ber mig ofta att förklara. Så att hon också kan hänga med. Och ibland säger hon att jag ska ta det lungt och tänka efter. Då blir jag sur för jag vet att hon har rätt.
Häromdagen kände jag mig som pappa. Jag hade varit ute och blev arg för att någon var rasist och som vanligt kunde jag inte låta stämmningen vara fortsatt god utan jag ställde till en scen. Och alla blev obekväma. Så är min pappa. Obekväm. Säger ifrån. Eller säger och säger. Ryter. Manglar. Kör över skoningslöst. När han tycker att någon är orättvis eller idiot. Ibland är det en bra egenskap, ibland är det en dålig. Jag försöker påminna mig själv om det.
Han har gjort mycket dokumentärfilm: Om kvinnor som viger sina liv åt fabriker, om män som blir av med sin värdighet när dom förlorar sina jobb och om människor som åker fram och tillbaka mellan länder för att deras arbetsgivare vill det. Han är marxist och antirasist, men röstar oftast på sossarna. Jag blir arg på honom för att han inte är feminist. Genus är en trend, säger han. Då skrattar jag åt honom.
Pappa har alltid försörjt sig utan att vara anställd. Ibland säger han "Jag var anställd en gång när jag var tjugo, det får räcka." Och så berättar pappa en väldigt rörande historia om när min farfar stoltserat med att han hade fått träffa direktören i fabriken där farfar jobbat. Och så säger pappa att fast han bara var ett barn när han fick det berättat för sig bestämde han sig för att han aldrig skulle bocka inför någon jävla direktör. Jag håller med. Nu har han ett antikvariat och är konstnärlig ledare åt en film som aldrig verkar bli klar. Ofta blir han förbannad på böckerna som ligger överallt i hans lägenhet, när han snubblar över dom eller förlägger något papper eller sådär. Då säger han att man skulle vunnit en miljon eller två, men helst fem.
