Min allra första kille hette Mathias. Han var allt du önskar att din första pojkvän ska vara. Han var längre än mig, inskriven på en modellagentur, spelade luftgitarr och låg i lumpen. And he made me cum. Jag vet inte om vi någonsin sa rakt ut att vi var ihop, eller det gjorde vi nog, men jag var väldigt blyg och vågade nog aldrig riktigt fråga hur det egentligen låg till. Vi hängde ihop strax över ett år och ganska snart efter att det tagit slut blev vi vänner igen.
Även om jag aldrig kunde erkänna det då tyckte jag att Mathias var jävligt häftig. När han tog studenten hade hade han långt hår ner till axlarna och när vi hånglade i hans rum lyssnade vi på Nine Inch Nails och Manson och ja.. Mer kan jag egentligen inte berätta. För det var många, svåra, långa, jobbiga bandnamn men dova toner och oklara ljud. Men något jag minns väldig tydligt, och som fortfarande är kvar i mig, var en morgon när vi vaknade och han sprang upp ur sängen (han gjorde alltid det, sprang upp ur sängen och började snacka direkt, skratta, dansa, ringa, fippla med datorn, tusenmiljoner procent energi på en sekund, GOD tur att jag var ung annars hade jag aldrig orkat) och satt på någonting som för alltid skulle förändra någonting inuti mig. Ljuden som strömmade ur hans dator var nästan surrealistiska och Mathias sprang runt i rummet, och kanske pratade han om något, berättade om vad han skulle skjuta på i veckan eller låtsades var Trent Reznor. Jag har ingen aning, för det som kom ur hans högtalare, Aphex Twin, gick rakt in i mig och där låg jag och drunknade i min första pojkväns säng, till musik som lät på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
