En av förra årets gladaste överraskningar var att Fabo från den ofta jävligt bespottade snap-gruppen D4L, ni vet gänget bakom Laffy Taffy*, släppte en låt *typ* från ingenstans (okej han hade precis gästat ett Trinidad James-mixtape, men ändå). Låten hette Catch Me On That Molly och lät såhär:

Jag älskade den direkt och tyckte att det var extremt kul att få höra Fabo igen. Efter att D4L splittrades någon gång runt 2006 har det varit hyfsat tyst från honom. Han släppte ett mixtape 2008 som inte fick så särskilt mycket uppmärksamhet, och ungefär samtidigt gick D4L-kollegan Shawty Lo och blev oväntat populär. Fabo la musiken på hyllan ett tag, skaffade ett high school diploma och började plugga på college. När jag hörde Catch Me On That Molly blev jag verkligen överlycklig, jag älskade hur låten var en snabb lite trapig låt om Molly som kändes väldigt väldigt mörk. Kolla på videon ovan liksom, det verkar mest skrämmande att poppa molly med Fabo, en hyfsad kontrast till D4Ls glada snaplåtar. Fabo har i och för sig varit en mångsidig rappare sedan D4L-dagarna, han har alltid haft ett jävligt speciellt sätt att rappa (hackigt och kul, hårt som fan, ibland angränsande till sång), och många trodde att Fabo skulle få den mest framgångsrika solokarriären av D4L-killarna. Jag har alltid gillat Fabo. Älskar på Laffy Taffy när han sjunger "Don't be shy - I'M FABO", älskar när han som enda kille gästade Rasheedas Bubblegum Remix. MEN jag har aldrig tidigare älskat Fabo så mycket som jag gör idag, efter att ha lyssnat igenom hans nya mixtape We Amongst U, som kom för ett par dagar sedan.

Var ska jag ens börja? We Amongst U är bland det bästa jag hört på länge. Produktionerna varierar från hård trap till mer glada låtar som låter väldigt Roscoe Dash/Travis Porter. Fabo sjunger, skriker, rappar och hummar fram sina texter på ett sätt som gör mig så jävla lycklig. Och vilka texter sen!! Här finns allt från jävligt mörka knarklåtar (där han tex rappar "let me have my gateway drugs"), skrytlåtar, glada sånger om pengar, en låt om Fabos obehagliga mardröm och självklart en låt om snygga tjejer, producerad av K-Rab som även producerade Laffy Taffy.

Men det som imponerar mest på mig är Fabos mer introspektiva och blottande texter, där han berättar om saker som hänt honom de senaste åren. Särskilt How The Fuck Did I Get Here berörde mig, Fabo rappar om sina misstag, hur han ångrar att han hoppade av skolan, hur hans morsa gav upp på honom, hur han hamnade i fängelse, kom ut och försökte satsa på musikkarriären. Fabo rappar "just when I thought that I can really get it right/ my baby mama died and my brother got life, damn". På sista versen berättar Fabo om hur han kom tillbaka till sitt område innan det revs (Atlanta ska som första stad i USA riva alla sina housing projects för att ersätta med "mixed-income developments", och bland annat har Bankhead Courts och Bowen Homes i Fabos Bankhead rivits). Fabo avslutar sin sista vers med att berätta hur han söp och knarkade som fan, tog en överdos, vände sin familj ryggen och till slut gjorde en helomvändning och nu försöker bättra sig.

Jag tror att We Amongst U är bland det mest överraskande och mångfacetterade vi kommer få höra på hela 2014. Jag skojar inte. Det här mixtapet har allt! Fabo är extremt ärlig, adlibsen är geniala (FABO! GIK!) och produktionerna låter ibland som nån sorts crunkinspirerad utomjordisk skräck-trap. På vissa låtar låter han som en smutsigare Kevin Gates. JAG ÄLSKAR DET. Kan inte Juicy J bara avgå och så kan Fabo ta hans plats?

Och hur mycket älskar man inte en revansch? Fabo har varit mer eller mindre bortglömd de senaste åren, han är dessutom en sån rappare som klumpats ihop med typ Soulja Boy och gjorts till nån sorts symbol för hiphopens förfall. Jag älskar att han är tillbaka och det med fucking besked alltså.

Hela mixtapet hittar ni på livemixtapes.

PS. Fabo har egentligen bytt namn till 2$ Fabo, jag har ingen aning om varför. Jag vet vad han heter, men jag kallar honom Fabo ;)

*Förlåt men Laffy Taffy-videon är ett sånt tidsdokument. Att den liksom inleds med att  Mike Jones (WHO?) står och vouchear för att Laffy Taffy kommer bli en sån extrem hit. Jösses.

Mitten av december handlar alltid om att lyssna ikapp mig på de album och mixtapes som legat på min telefon helt orörda från sommaren framåt typ. Oftast handlar det om den musik som inte är så tidsberoende. Tidsberoendet beror dels på artisternas ambition med musiken, men det beror nästan främst på hur engagerad min omgivning är i musiken. Det hade varit helt sjukt för mig att vänta tills andra advent med att lyssna på Abidaz-albumet t ex, alla pratade ju om det när det kom. All Baton Rouge eller Dallas-rap jag lyssnar på är lite tvärtom, det spelar ingen som helst roll när under hösten jag lyssnar på Spitta eller Yung Nation. Kevin Gates och Beatking är nog undantagen som bekräftar... 

Nu när jag betar igenom olika album upptäckte jag hursomhelst att jag nästan glömt bort Starlito och Don Trips Step Brothers 2, trots att den enda låt jag hört från skivan förändrade hela mitt humör första gången jag hörde den. Jag tittade på videon till Leash On Life så fort jag såg att den fanns när jag såg att Kevin Gates gästade. För även om jag gillar Nashvilles Starlito så har jag inte varit besatt av honom i snart fyra år, såsom jag har med Kevin Gates. Sanna och Petter har tjatat om Starlito så länge jag känt dom känns det som, för mig är han artisten som slår rekord i nedladdade-sen-slängda-innan-lyssnade-på-mixtapes. Jag har laddat ner alla Tenn-a-Keyan-tapes och sen slängt dem, jag vet inte hur det blev så men jag gav honom aldrig chansen.

Nu älskar jag honom så klart. Stepbrothers 2 har fått blandad kritik, framförallt i jämförelse med ettan. Jag älskar skivan. Starlito har exakt det där vemodiga och melankoliska inslaget som jag älskar, det där som en del södern-rappare har. En förmåga att vara ledsen på ett sätt som fungerar så sällan, samma egenskap som gör att jag och hela världen älskar Kevin Gates. Så jag är ju inte jätteledsen över ryktena om att Starlito och Kevin Gates kommer att spela in en skiva tillsammans. Det finns fler bevis än videon ovan på att de gör fantastisk musik tillsammans, här t ex.

I videon längst upp får vi höra Starlito och Memphis-rapparen Don Trip rappa om ett jävla skitliv, Kevin Gates sjunger en fantastisk refräng. Det är skådespelarinsatserna i videon som gör den extra gripande, vi får följa en ung killes helvetesvardag och vi får se hur han hanterar det.

Av: Hugo