När det kommer till sci-fi-handlingar upplagda för kaosartad stämning placerar filmen High-Rise sig högt på listan.

Med JG Ballards roman vid samma namn som fundament, tas vi här till ett framtida byggnadskomplex i en isolerad del av London där doktorn Robert Laing är nyinflyttad. Den dystopiska twisten i denna till ytan fridfulla miljö är att byggnaderna är uppdelade i klasser, med de fattiga på botten, medelklassen hankrandes i dess förvirrade mitt och de bortskämda enprocentarna på toppen med den bästa utsikten. Något säger mig att grannsämjan inte lär hålla för evigt, och desto högre upp du bor desto längre fall till den asfaltade botten.

I huvudrollen ser vi tumblrs älskling Tom Hiddleston – ett perfekt val för att representera den vita överklassen – som i den nysläppta trailern agerar guide genom en reklamfilm för detta livets smörgåsbord, där endast glimtar av den sanna handlingen flimrar förbi. Ett kryptiskt sätt att marknadsföra High-Rise på, förmodligen helt i linje med resten av filmen.

För regin står den brittiska indiedarlingen Ben Wheatley vars senaste film, det psykologiska och bittert svartvita historiedramat A Field in England, hyllades för sin storstilade filmkonst – och fotografen Laurie Rose återvänder även denna gång.

Med High-Rise kan Wheatley sitta på enkelbiljetten till en framtida blockbusterkarriär, om han nu vill ha den det vill säga. I slutändan handlar det dock om hur filmen mottas av publiken, för om vi ska tro kritikerkåren verkar denna stilistiska satir till framtida klasskrig redan vara ett objekt gjort för att hyllas. Om det nu är ett klasskrig den skildrar, jag håller mig nämligen någorlunda spoilerfri här. Kanske lever de olika grupperna i perfekt harmoni med varandra genom hela filmen? Det om något vore bra sci-fi.

Ungdomsåren är långt ifrån enkla. Puberteten, kärleken och första fyllan resulterar i en tumultartad bergochdalbana du nästan skulle kunna överge vid dess topp. Om du mot förmodan inte kan relatera till  det sentimentet så har du säkerligen sett det skildrat genom film. Det finns en genre för just dessa historier vid namnet coming of age, och regissören Sam de Jong är redo att berätta en som inte kan liknas vid någon annan.

Tillsammans med Vice och filmgruppen 100% Halal tar han oss till Amsterdams färgsprackande men gastkramande förort i filmen Prince. Här får vi följa den holländsk-marockanska grabben Ayoub vars jakt efter kärleken sliter honom från vänner rakt in i klorna tillhörande en lokal knarklangare, och en resa klädd i moraliska dilemman tar sin början.

I den ljuddämpade trailern nedan — där endast 80-talsesque musik fyller ut tomrummet — erbjuds vi ett första smakprov av denna muterade John Hughes skapelse, där The Breakfast Club blir till en kvarsittning i City of God. Men visst känner vi allt igen denna nostalgiska estetik, sen succén med Drive har vurmandet för 80-talet nästan mättats. Dock är faktumet att de Jong, tillsammans med tidigare okända skådespelare, skall utmana uppfattningar kring maskulinitet och könsroller det som kan komma att bli filmens hjärta. Lockelsen av exotifierade droger och lilaskinande Lamborghinis i neonljus är frästande — samt rätt adrenalinhöjande med det där fotot — men i slutändan är kanske en säregen coming of age-historia vad som kan differentiera Prince från all annan 80s-populism, och göra ett helt unikt avtryck.   

Prince går upp på biografer och On Demand i USA 14 augusti, låt oss hoppas att den når oss på ett eller annat sätt därefter.

Genom hela trailern till boxningsdramat Southpaw flöt endast en tanke runt i mitt huvud: detta framstår som äkta må-dåligt-porr. Sedan kommer den kanske uppenbara överraskningen, filmen är skriven av Kurt Sutter — skaparen bakom våldsporren och den ändlösa trappan av melankolisk såpoperadramaturgis hemvist Sons of Anarchy. Helt plötsligt ter allt sig normalt, i Sutters värld där lycka endast kan nås först när sandkorn börjar rulla ur öde tårkanaler. Tvivlar ni på denna herres världsbild? Faktumet att han själv valde att spela en av tv-historiens mest plågade karaktärer i sin egen serie talar för den.

Men här handlar det egentligen om Sutter och regissören Antoine Fuquas — mest känd för Training Day och de kommersiella publikfriererna som följde — försök till att göra en Oscars-värdig film, för om det är något jurymedlemmar i den uråldriga institutionen älskar så är det när skådespelare torterar sina kroppar för boxarroller. Här är valet av fysiskt och säkerligen även psykiskt tortyrobjekt ingen annan än Jake Gyllenhall, ett utmärkt val för boxaren vars liv faller samman och där det enda som kvarstår är 50 Cent. 

Om du inte redan är såld på döda fruar, gråtande barn, alkoholism och förmodligen någon drogöverdos så har filmen även ett soundtrack producerat av Eminem — ifall han hade något att göra med faktumet att protegén 50 har en stor roll låter vi vara osagt. Med andra ord är detta en analkande amerikansk biosuccé, för det finns även lite boxning att ta del av. Dock vad en amerikansk biosuccé behöver är ett lyckligt slut, och frågan är ifall Sutter är villig att släppa på sina principer bara en enda gången, eller ifall han tänker låta Michael Chiklis göra smutsjobbet åter igen.

Att bära högklackat är kanske inte fördelaktigt i alla miljöer, speciellt när vi talar om actionfilmer vilket blev påtagligt i senaste Jurassic World där Bryce Dallas Howards karaktär inte för en sekund kunde ge upp sitt par även fast en flera meter lång datoranimerad dinosaurie var henne hak i häl. Denna bristande logik har gett upphov till en ny tumblr vid namnet Action Heroines In Wildly Inappropriate Shoes där man lyfter fram de stunder den stereotypiska bilden av sexiga kvinnor i film överväger sunt förnuft. 

Ingen kan säga emot att Charlies Änglar gjorde ett fantastiskt jobb med att avlägsna drömmar om faderskap hos manliga brottslingar, men alla fotmassager i världen från sköna killar kan inte rädda smärtan tjejerna lär ha lämnats med. Eller faktumet att stofilen Alfred satte ihop en vågad läderoutfit med höga klackar åt sin egen systerdotter Batgirl i Batman & Robin, men han antog väl att även kvinnliga superhjältar bara bryr sig om mode i slutändan? Nej ta ert ansvar nu Hollywood, för när den dåliga idéen att koka ihop monsterödlor från juraperioden väl spårar ur vill ni inte få skulden för att någon bara vägrade att ge upp sina klackar.

Men att alla slagsmåls numera inte ackompanjeras av en boombox ljudandes Prodigy kan jag ändå inte förstå, mina karategester hade kommit av sig själva naturligt.

Kvinnors historia inom actionfilm är en problematisk sådan, inte minst på grund av de män som har regisserat dem.

När det kommer till starka, kvinnliga rollfigurer har Hollywood i åratal kämpat med lusten att bara sexualisera allt som inte bär på det manliga könet. En del vill måhända peka på att James Cameron gjorde rätt i sina filmer, men i ärlighetens namn handlar det där endast om förvandla kvinnor till de manliga machoarketyper vi annars ser i film. Det är ett ständigt problem när regissörerer vill låta en kvinna hantera ett hagelgevär, man skalar i slutändan av all femininitet — för säkerhets skull?

Saker och ting verkar dock ta en progressiv vändning från och med imorgon, med George Millers återkomst till Australiens ökenlandskap. Mad Max: Fury Road — den fjärde installationen i franschisen — har inte bara hyllats som actiongenrens pånyttfödelse, utan även en feministisk framgång. För även efter apokalypsen finns patriarkala strukturer och Miller har belyst just detta med hjälp av den feministiska författaren Eve Ensler. Efter att ha författat böcker som The Vagina Monologues flögs Ensler in till inspelning för att med sin expertis assistera skildring av rebellen Charlize Theron och fem andra kvinnors flykt från tyrannen Immortan Joe.

Men med feministiska framgångar väntar såklart kränkta män runt hörnet, vilket kanske är en självklarhet när vi äventyrar bland nördkulturens bultande hjärta: en slumrande lågbudget-sci-fi med nytt liv. Det handlar om hemsidan Return Of The Kings, vars syfte är långt ifrån att sätta Aragorn på tronen. Istället talar vi om en bloggportal för "heterosexuella och maskulina män" där "kvinnor och homosexuella bör avstå att kommentera". Vi har alltså hamnat vid internets egna postapokalyptiska landskap, där en diabolisk bojkott mot Hollywood-eposet feministpropagandan planeras:

"Not only REFUSE to see the movie, but spread the word to as many men as possible. Because if they sheepishly attend and Fury Road is a blockbuster, then you, me, and all the other men (and real women) in the world will never be able to see a real action movie ever again that doesn’t contain some damn political lecture or moray about feminism, SJW-ing, and socialism."

Det är uppenbart att undergången inte är förklädd i atombomber och bilar med nitar och monsterdäck — det är feminism, socialism och "social justice warriors" vi bör frukta. Den ursprungliga motorvägskrigaren Mel Gibson verkar ha sitt på det torra med andra ord.

"It’s whether men in America and around the world are going to be duped by explosions, fire tornadoes, and desert raiders into seeing what is guaranteed to be nothing more than feminist propaganda, while at the same time being insulted AND tricked into viewing a piece of American culture ruined and rewritten right in front of their very eyes."

Faktumet att George Miller och Mad Max är en australiensisk skapelse dödar egentligen alla dessa kungars kredibilitet. Men vem vet, kanske är detta ett äkta hot mot Fury Roads besökarantal? Kanske vet vi snart hur många som egentligen gömmer sig på domedagshyperboliska aktivistsidor likt Return Of The Kings? Dock lär de inte stoppa denna långvariga sekvens av explosioner, Tom Hardy som spelar den nya Max har nämligen skrivit på för ett flertal filmer i rollen. Miller lär väl göra männen i de framtida filmerna ännu vitare, så att alla i slutändan blir nöjda. Samtidigt är ironin påtaglig när grupper vill bevara något heterosexuellt  mansideal i en film vars föregångar helt uppenbart skildrade homosexuella relationer mellan män, ursäkta min cinematiska elitism men har dessa snubbar ens sett de gamla kultklassikerna från första början?

Förresten, här är en trailer till andra Mad Max-rullen The Road Warrior klippt som trailern till Fury Road, ifall du nu behöver bli ännu mer peppad inför detta spektakel — jag själv kan knappt bärga mig.

Hela gänget hos ABC Today, med insikten att allt snart är över.

Minns ni när Charlie Sheen blev en internetsensation efter en fenomenal urspårning där ett flertal droger — samt tigerblod — var involverat? Ja det är en sån där hörnsten i den samtida populärkulturen vi alla minns med behag, dock är det inget vi talar om då alla säkerligen med skam minns hur ordet "winning" missbrukades tills att rehablitering inte längre var ett alternativ, ingen ville vinna längre. Eller jo en ny film baserad på HBO-serien Entourage — även känd som alla sköna snubbars våta Hollywood-dröm — vill definitivt det med ett hopplöst behov för att nå ut med viralsensationer.

Med mindre än en månad till den amerikanska premiären ångrar nog Jeremy Piven dagen han skrev på för att göra hela pressturnén i rollen som den maktgalna agenten Ari Gold. Är det hela ett uttänkt metaskämt i sig, konstruerat av Pivens hybrisbänga alterego? Någon såg i alla fall genialitet i faktumet att låta Gold marknadsföra en fiktionell bok istället för själva filmen vilket öppnade upp för påhittade anekdoter kring Sheens vilda eskapader.

Men likt hur Sheens känsla för Hunter S. Thompson-esquea äventyr i Las Vegas egentligen peakade under 2000-talets mitt, känns Entourages famlande efter världsomspännande acceptans — såhär fyra år efter seriens slut — något desperat. Jeremy Piven lär leverera svordomar värre än shit ifall han vill åstakomma något med detta, samtidigt har han nog varit nöjd med att plocka checkarna sen första början.

Någon som är dedikerad till mer än pengarna är dock Adrian Grenier. För i en annan del av denna pr-resa tog saker och ting en något mörkare ton. Grenier spelar — som ni mot all förmodan kanske minns — huvudkaraktären Vincent Chase, en ung Hollywood-stjärna vars karriär från en indiehit till superhjältesuccé var föremålet för oändliga grabbars dagdrömmar.

Grenier själv har dock inte badat i rampljuset sen Entourage las ner, han har snarare lagt ner mer tid på att få till denna film än att faktiskt spela i någon annan. Varför? Jo för "en del dagar vill Adrian Grenier helt enkelt inte vara Adrian Grenier" berättar han själv i en ny intervju med Page Six — ny som i den första han har gjort på väldigt länge.

"Det är roligt för vad en del människor inte verkar förstå är att jag också drömmer om att vara Vincent" berättar skådespelaren om sin paradroll och drömmer sig bort till den där gång han rökte gräs med en hippie spelad av Val Kilmer, vem skulle inte vilja röka på med en förlegad Batman kan ju en fråga sig.

Medan Grenier och Vince blev mer och mer till ett under inspelningen av filmen målar han samtidigt upp en vardag långt ifrån pr-tillställningarnas glamour. Även ifall han nu kan plocka upp ett kvinnligt fan klädd i "gulliga klackar och kjol," bjuda henne på en oförglömlig kväll med skumpa och linor av kokain så kvarstår den bittra sanningen: när allt är över väntar fortfarande ett manligt fan vid en urinoar någonstans, redo att "hug it out."

Vincent Chase Adrian Grenier har uppenbarligen sina demoner, kom ihåg det när ni besöker biograferna i juni. Vem är det då ni egentligen ser framför er? Är det egentligen endast en människas tomma skal, vars innerst essens har konsumerats av den pojkdröm han själv var med och skapade? Samtidigt är han inte Kevin Dillon, som vilade i broderns skugga långt före den fiktionella.   

Men ärligt talat vem saknar inte detta? Frisyrerna? Kläderna? Hollywood under 2000-talets mitt var en vacker plats i HBO:s regi.