Jag skriver i ett Europa som har gått till val.

Jag skriver i ett Europa där Nationella Fronten, ett rasistiskt, homofobt, transfobiskt och kvinnofientligt parti har fler mandat i parlamentet än hela Sverige, totalt.

Jag skriver i ett Europa där fyra personer sköts till döds i en antisemitisk attack utanför det judiska muséet i Bryssel. I ett Europa där Bryssel, bara några dagar efter morden, gör plats åt en förintelseförnekare i parlamentet.

Jag skriver i ett Europa där det nazistiska Gyllene Gryning blev Greklands tredje största parti. Där det nazistiska NPD vinner ett mandat i Tyskland.

Jag skriver i ett Europa där Sverigedemokraterna jublar åt Nationella Frontens framgångar.

Jag skriver i ett Europa där Sverigedemokraterna jublar åt sina egna 9,7 %.

Och det som är värst är: jag skriver i ett Europa jag känner igen. Ett Europa som kan sin historia. Inte ett Europa som har glömt, utan ett Europa som minns.

Jag skriver medan UKIP firar sin rekordvinst. Jag är utmattad, trött; jag skriver i ett Europa som vill driva folk på flykt, ett Europa som föraktar de resurssvaga, ett Europa som låter våra systrar och bröder, våra syskon, krossas mot gränserna.

Jag skriver i ett Europa som vill se oss blöda, ett Europa i vilket vi redan blöder, ett Europa som kommer att bemöta vår oro med ett svalt leende och ett: "Varför är ni alltid så negativa?"

Men samtidigt skriver jag. När jag gick och lade mig igår var jag rasande, frustrerad, redo att ge upp. Tänkte på hur villigt vi placerar makten, igen och igen, i händerna på människor som kommer att använda den för att skada oss. Människor som vill registrera judar, förbjuda kvinnlig rösträtt, skada romer, ”skicka homosexuella och somalier till Åland”. Jag tänkte på språk, på hur vi benämner saker, på vilka som definieras som problemen, på vad som kommer att bli åtgärderna. Jag tänkte på sjunkande skepp och brinnande hus. Jag tänkte på otrygghet, på EU, på det faktum att jag är här nu, att jag bor här, att jag har formats i den här kulturen, i det här landet, att det inte finns någonting jag eller någon annan kan göra åt det.

När jag gick och lade mig igår var jag hopplös, ilsken. Och sedan vaknade jag, åt frukost, klädde på mig, skrev, i ett Europa som har släppt in nazismen i finrummen. För vad detta betyder i praktiken är någonting mycket enkelt: att det aldrig över. Vi lever, och skriver, och organiserar oss, för att det är det vi måste göra. För att det enda rimliga svaret på: "Hur mycket rasism tål Europa?" är "Ingen rasism". För att det enda rimliga svaret på: "Vad gör vi nu?" Är: "Mer".