Jag är en kratta på att klippa gräs. Ja, detta var faktiskt en liten trädgårdrelaterad ordvits jag kostade på mig såhär en vecka in på sommarlovet. Börjar bli lite desperat, typ. Hur som helst så spräckte jag min gräsklippningsoskuld ikväll. Hårt och brutalt. Inget prat under tiden. Bara grovt penetrerande och tough love mot den plågade myllan. Det är ju så det ska vara. Det kanske är lite märkligt (eller fullkomligt sinnessjukt?) att jag aldrig någonsin klippt gräset förrän nu. Det blir ju så när man är radhusbarn. Har aldrig haft några ordentliga ytor att husera på med någon liten klippare och har väl inte direkt känt något behov av det heller, men så kommer man till Ockelbo och världens största gräsmatta. Den talade till mig och ville bli klippt.
Fan vad jobbigt det var. Allvarligt talat. Jag har aldrig varit så trött. Eller svettig. Hade verkligen ingen aning att det var sån pain att klippa gräs. Det är sånahär gånger man fattar varför alla kaliforniska trädgårdsmästare är så jävla fitta (ännu en ordvits, fan, det här är inte bra). Man tycker ju att gräsklippning ska vara reserverat för de svaga i samhället, de utan karaktär, såna som slutat leva och bara ser fram emot ännu en amortering, men tydligen inte. Om jag hade varit villaägare med trädgård så hade jag definitivt föredragit hjälp med trädgården istället för städhjälp. Mycket jobbigare ju.
Är verkligen inte van med sån här vidrig trädgårdsexercis och det kommer jag förmodligen heller aldrig heller att bli. Alla som känner mig kommer hånskratta åt mig när jag berättar det här, eftersom det helt enkelt är omöjligt att se mig utföra något sånt...
