Jag har blivit besatt av uppmärksamhetssökare. Mest för att jag själv är en sån person. Men jag tänker på musiker, där blir hela jakten så övertydlig. En person på en scen. Scenen gör att personen hamnar en meter över alla andra. "Alla andra" är de som har betalat pengar för att stå med ansiktena vända mot den person som alltså nu inte går att missa just för att den befinner sig en meter över dem. Ljuset släcks över människorna framför scenen, för att de inte på något sätt ska synas. De står djupt ner i kolsvart mörker. Samtidigt tänds en stark strålkastare över personen som ju redan innan var fullständigt omöjlig att missa. Sedan ska den här personen, i en mikrofon som når ut till förstärkare som låter så mycket att många ibland behöver öronproppar, göra om sin röst till sång för att därefter i RIM och METAFORER förklara hur den här personen mår. Och efteråt måste alla där nere applådera med sina händer.
Vem bryr sig om de uppmärksamhetskåta? Egentligen! De sitter i intervjuer och pratar om hur de mår eller hur de har tänkt. Jag kan inte släppa det. Eller så startar de en podcast eller skaffar ett jobb där deras namn och bild är större än den text som de är där för att skriva. Det är sinnessjukt om man verkligen, verkligen tänker på det! Och då finns det ändå musiker, skribenter och skådespelare som påstår att de INTE är ute efter uppmärksamheten. Hahaha. Och det ironiska i att jag har skrivit det här. Men jag älskar också varje centimeter av det. Uppmärksamheten!
