Jag har ingen känsla för kvalitet. Det har gått upp för mig här den senaste tiden. Jag såg till exempel The Eye, en lysande skräckfilm. Jag pratade i veckor om The Eye och dess storhet. Människor i min närhet var däremot inte alls lika imponerade när jag förklarade handlingen, att Jessica Alba spelade en blind fioltjej som fick två nya ögon och började se döda. Vid ett tillfälle hyllade jag också Jessica Albas fantastiska skådespelarinsats. Hennes otroliga rollprestation. Det var då jag fick höra att denna rollprestation gjorde Jessica Alba till vinnare i kategorin ”Sämsta kvinnliga skådespelare” på Golden Raspberry Awards. Jag fick också lära mig att The Eye är en omtalat usel skitfilm. Att ju mer man gillar The Eye, desto mer sjunker ens värde som människa. Att om man uppskattar The Eye så borde man rent intellektuellt också rimligtvis uppskatta att ligga på alla fyra och slicka i vattenpölar. Och det där fick mig att tänka.
Jag förstår inte skillnaden på att äta räkmackor bland julhandlande Kungsbackabor på Palace och att diskutera druvan på vilken vinet är gjord av på Björns Bar. Det får andra människor förklara för mig, vilket de gör med nöje. Jag får läsa och lyssna mig till för att bedöma det där. Det tar tid ska ni veta, och det händer att den ängsliga eleven fuskar. När handtaget trycks ner byter jag hastigt över från The Eye till Mad Men. Jag har DN som startsida men Aftonbladets ”Klickmonster” högst upp i näthistoriken. Jag skaffar åsikter om remixer av Jamie xx, men blir mer berörd av ”Varning för vuxna” med Lattjo Lajban-Mojje. I telefon säger jag att jag äter hemmagjorda dumplings när jag har hela munnen full av Findus panerade schnitzel XL, som av någon anledning alltid blir djupfryst i mitten.
Och visst, ”livet är för kort”, ”din tillvaro är meningslös” och ”vilket sorgligt litet helvete du är ändå”. Men kanske bidrar jag trots allt till någon slags utveckling när jag väljer HBO framför Full Fräs. En utveckling som är kvalitativ, men som jag följaktligen är lyckligt ovetandes om att den är just kvalitativ. I förlängningen gör jag det här för er. Och jag vill att ni är medvetna om det paradoxala i att en skribent på Nöjesguiden biktar sig på det här sättet. Jag fejkar god smak. Jag håller fortet utåt. Eller jag höll fortet utåt tills jag skrev det här. Det kändes viktigt för en stund sedan och här står vi nu.
