Hur BLEV då Vanity Fairs tredje nummer med gästredaktör, i detta fall en comedy issue av Judd Apatow?

Börjar strålande. 

Den allmänna uppfattningen att Judd skulle ha något problem med att hans - heta - fru Leslie Mann näckar/hånglar med andra män förstärktes. 

Kärade ner mig ytterliggare i gull-Fallon och fick, stalker som jag är, reda på ungefär var han bor i New York. Förra helgen lyckades jag fastställa Manrepellers exakta adress. HIHI. 

KLART dessa har funnit varandra!

Som sagt. 

Girls egen Charlotte knäpper opp. 

YES! Kanske den halvsida som gav mig mest. Nick Offerman har, som vi tidigare konstaterat, helt och hållet blivit Ron Swanson och allas nya favorit Rashida Jones tipsar om mitt livs app. RUNPEE! 

Fick veta att Rebels syskon heter Riot, Anarchy och Liberty. Som en barnbok som utspelar sig på östra Södermalm. 

HÅHÅ. 

Skivomslagstjejer.

Saknade Andy Samberg. Fick inte samma skådiskarriär-post-Saturday Night Live som Jason Sudeikis förväntas få?

SARAH. Never goes out of style. 

Och mastodontjobb, en sk "oral history", om kultserien Freaks and Geeks. 

Nämndes ens Tina Fey någonstans? Tror inte det. Extremt konstigt. Men två olika personer hatade på Piers Morgan! Lyckan. 

Numret lyckades alltså rymma i princip min fullständiga intressesfär minus the usuals: katter, barn, sås. KUDOS!

Tre ytterligare - alltså utöver printsen ovan - av kanske hundra anledningar till att jag älskade Zooey Deschanels serie New Girl så (och längtar efter fler avsnitt nu):

Jess (Deschanel): Everything I know about sex I learned from the Clinton impeachment trial.

 ---

Jess : He's here! How do I look?

Schmidt: It's better if you don't know. 

---

Jess (om att get intimate): I'm gonna tap him like a maple tree. 

Nu har även jag sett serien New Girl som frontas av hipsterprofilen Zooey Deschanel. Jag hann bara se piloten, där producenten hette Bari Halle som en omvänd Halle Berry. Bari Halle har mest gjort gravid- och förlossningstv innan. Märkligt nog.

Min första reaktion - undantagslöst - brukar vara avsky. Och fastän beskrivningen "adorkable" gav samma obehagliga stresspuls som ordet "quirky" ger mig GILLAR jag att Zooey Deschanel skiter i om hon ser ful eller töntig ut. Det är faktiskt ovanligt, sen att hon är en flicka och inte en kvinna kan diskuteras. MEN NOG OM DET, till det viktiga:

Schmidt, en slags guido fast i kostym, är en tvättäkta douchebag. Som en äkta kvällstidningsjournalist med teckenutrymme att fylla ut ger jag er definitionen:

"Someone who has surpassed the levels of jerk and asshole, however not yet reached fucker or motherfucker."

Ett semi-svin, helt enkelt. Inget nytt. Detta däremot: varje gång Schmidt gör någonting douchebag-esque måste han stoppa en dollar i Douchebag-burken som straff.

Det blev i samma stund uppenbart: jag behöver en Douchebag-burk. Rättelse: min omgivning behöver det.

Följande saker ska resultera i ett klirr i Douchebag-burken:

 - När jag skrattar högt åt mina egna skämt.

 - När jag gör narr av någon annan.

 - När jag säger någon amerikansk replik som jag tycker låter ball.

 - När jag ger män tjejnamn för att avmaskulinisera dem.

 - När jag medvetet använder mig av härskartekniker.

Jag vet, jag ruinerar mig själv. Detta gäller från och med NU, skulle vi räkna bakåt skulle det bli en statsskuld. Margret får vara domare vid oklara situationer. Pengarna får gå till välgörenhet som NI VÄLJER!