Det är vår nu. Jag bor i en hörnlägenhet med fönster på två sidor. Eftersom jag är en mörkrädd pussy, drar jag sällan ner persiennerna och får istället vakna av ljuset kl 05.44. Jag gillar det, det känns som ett naturligt sätt att vakna på och jag är inte den morgontrötta typen. Jag brukar ligga kvar och dra mig lääänge i sängen. Länge. Jag tar upp mobilen och surfar lite. Kollar Twitter, min mejl och Facebook. Oftast utan några större problem. Men idag, när jag klickar in på Facebook-appen prick 06.00, får jag en rejäl kalldusch. Jag har fått mitt första hatmejl någonsin. Det gäller en nyligen publicerad recension av ett svenskt band. En av medlemmarna har lackat ur rejält på mig och hånar mig med personpåhopp, säger att hen vet saker om mig och kör genomgående härskarteknik med rubriken "jag är egentligen en snäll person". Men det där var inte snällt.
Saken är att recensionen som jag skrev var en ljummen sådan. Inte en sågning och tro mig, jag har varit rätt hänsynslös mot andra artister. Den här recensionen var dock lika intressant och ljummen som skivan själv. Mitt mål som recensent (oj, fick inte lov att kalla mig det enligt Facebookhataren) är att jag ska försöka fånga MIN personliga upplevelse av vad det är jag lyssnar på. Och jag lägger ner en jävla massa tid på lyssnadet. Jag lyssnar på datorn med hörlurar på, utan hörlurar, i mobilen och i stereon. När jag sitter hemma ensam i lugn och ro, när jag är ute och går, när jag diskar, när jag pluggar, när jag tvättar. Nonstop, konstant lyssnar jag på samma skiva tills jag känner mig redo för att inte bry mig, såga eller hylla. Och jag är så jävla glad för att jag får göra det. Det är ett privilegium enligt mig. Jag blir inte rik på det, men jag gör det för att jag har ett starkt, brinnande intresse och kanske viktigast av allt - jag tycker att jag kan musik. Eller jag tycker inte det, JAG VET DET.
Jag får ibland en del hatiska kommentarer på sajten, men de skakar jag av mig snabbt. De handlar oftast om att jag är "Nöjesguiden skitnödig" och enligt mig så är det en jävla komplimang, eftersom Nöjesguiden är en tidning jag har sett upp till i många år. Sen är det klart att jag ibland tvivlar på mig själv som skribent, vän, flickvän, dotter, bloggare, klasskamrat. Jag har mina sämre dagar och jag har mina bättre. Jag tampas mycket med skrivkramp. Speciellt med texter som jag vet ska publiceras i tidningen.
Bortsett från hatkommentarerna som jag nämnde ovan, så får jag också kommentarer om att jag inte har lyssnat ordentligt på skivan (fast jo, det har jag) eller att jag skrivit alldeles för kort. Jag skriver kort, det är väl lite av min grej kanske. Om jag inte blir riktigt berörd av skivan så att säga. Men nu är det så att med tidningsrecensioner så har vi cirka 500-600 tecken att förhålla oss till. Med dessa ska skivbolag, artistnamn, albumtitel, betyg, kodning, mellanslag, punkter, kommatecken osv med. Då förstår ni nog att det blir svårt att skriva en avhandling på en skiva, i synnerhet om det är en tråkig sådan. Vad som sedan faktiskt publiceras i tidningen har jag ingen kontroll över, det bestämmer redaktionen tillsammans med min briljante musikredaktör. Jag får varje månad mängder av förslag från min redaktör och en vecka lagom till deadline, delar han upp skivorna till var och en av oss på musikredaktionen. Maja och Nicholas får hiphopdelen, Love får mest elektronisk musik medan jag och Patrik delar på pop/rock, han mot det klassiska rockiga hållet, jag mot det lite nyare och elektroniska. Och ibland får man kanske en skiva som inte är top notch enligt ens egen smak, men jag recenserar ändå eftersom 1) jag KAN musik 2) jag tycker det är kul 3) det vore ju synd om bandet inte fick någon press alls.
(FÖR I HELV, enough med musiker och deras sårade egon, en eller två dåliga recensioner ödelägger inte hela er jävla karriär. Jag sågade nyligen Jason Mraz men han tjänar storkovan i alla fall, Love skrev en lång sågning av Skrillex som det ändå går fortsatt bra för och Maja har retat gallfeber på svenska, framgångsrika rappare som jag tror fortfarande kan fylla konsertlokaler. Gör du något "konstnärligt" och väljer att leva i "rampljuset" så kommer många för- och nackdelar. Alla kommer inte att älska er, alla kommer inte att hata er.)
Slutligen vill jag bara hälsa till Facebookhataren, grattis! Du nailade ditt hattal så bra att det kändes ända ner i magen. Synd bara att din debut inte hade samma effekt på mig.
