Jag vet att jag den senaste tiden har varit urusel på det här med bloggy, men något hände. Förlåt del ett.
NÅGON hände. Någon så söt och geniun, så rar och annorlunda, så fantastiskt fantastisk och mänsklig, bedårande, att allt annat som tidigare ansetts viktigt blev lite mindre viktigt. Förlåt del två. Jag har klarat alla mina måsten, skyfflat undan hinder så fort jag har kunnat för att med rent samvete få ligga i hans säng och känna mig trygg.
Har inte känt mig så trygg på evigheter. Jag minns inte heller senast som jag kände mig så uppskattad, sedd eller vacker. Han tjatar hål i skallen på mig om hur vacker jag är, nästan så att jag själv tror på det ibland.
Jag undrar mest vad jag har gjort. Jag måste ha gjort något. Något. Jag måste ju ha gjort något men han förstår inte vad jag menar när jag frågar.
Något. Något måste jag ha gjort. För något har ju hänt. HAN är KÄR i MIG av alla.
(Klartecken: jag har sommarlov vilket är lika med mer blogging i stil med... något.)
