Allas, Vendela Lundberg ville prata lite Kent med en anti-Kentare. Here it goes: *drum roll*
Kent, ja. Även den minst verbala personen skulle kunna sätta sig ner och fylla artiklar av Newsmill-proportioner om bandet Kent. Någon kanske skulle ägna alla sina tecken åt att orera om det fåniga i att döpa ett band efter något som låter som en gammal vaktmästare och någon (läs: många) skulle säkert bara skriva om vilket as Jocke Berg verkar vara. Men det är ingen som förstår. “Ingen förstår oss utom ni.”, skrev bandet på sin twitter där de ventilerar sina åsikter om allt från sjuksköterskors löner till att de luktar rengöringsmedel. Vilka “ni” de syftar på är svårt. De flesta jag känner har någon gång haft en Kent-period (även om den har medfört att de har tryckt in “private session” på Spotify) men få kallar sig för Kent-fan. För det är så med Kent att man, i likhet med Dylan, måste vara värdig. Man måste kunna förstå den egentliga innebörden i Bergs textrader om att ingen, ingen, ingen hör i “Socker”.
Men visst hör vi, Kent spelades ju på Rix Fm när man satt på skolbussen. Det är där Kents storhet ligger. Kent är bandet som inte vill göra musik för hipsters, som tillverkar eget vin och som spelas på Rix FM. Hur mycket de än anstränger sig för att vara pretto eller svåra så når de ut till en publik som de inte vet någonting om och som kanske inte egentligen vet något om dem. Men musiken berör och får folk att lyssna. Standardskämtet om att vemodiga tonåringar i smala jeans blev deppiga på grund av de släpiga mörka Hagnesta Hill-melodierna, är egentligen en hyllning. Kent har makt och den ligger i att de når ut till så många människor, vare sig de är kreddiga, deppiga eller står för att de gillar dem.
Kent, vi kanske inte är värdiga er eller ni kanske inte är värdiga oss. Men vi gillar er musik. Puss.
Här skulle jag vilja ha en bild på Vendela. Jag tror att hon är jättesöt och väldigt olik Jocke Berg.
