Med endast två avsnitt kvar börjar trådarna att knytas ihop inför säsongsuppehållet av ”Mad Men”: Ginsbergs groende galenskap, Bettys väg till självständighet, Dons ställning på byrån. Men ”The Runaways” börjar med att en gravid Stephanie, Anna Drapers syskonbarn, ringer från LA och ber Don om hjälp. Det vill säga pengar. Don skickar henne till Megan som till en början är tillmötesgående men som snart manipulerar Stephanie att ge sig iväg innan Don hinner dit.

För precis som resten av Lous team är Don fast i New York efter att Stan drivit med Lous långt framskridna planer på en egen serie: Scout’s Honor. I en extremt välspelad och outhärdlig scen skäller en rasande Lou ut Stan – och jämför sig med Bob Dylan: en annan person som hade en fånig dröm. Och konstaterar att det kreativa teamet är ”a bunch of flagburning snots”. Och tvingar alla till kvällstjänstgöring.

Samtidigt ger sig Betty in i den känsliga Vietnam-debatten vid en middagsbjudning i grannskapet, bara för att inse hur lite hon vet om Henry och var han står. Henry blir rasande och vill att Betty lämnar tankearbetet åt honom. Men jag tror att bråken med Henry är bra för Betty. Kan någon ge denna kvinna en paus? Eller bara en meningsfull framtid.

Ginsbergs irrationella beteende – han tror bland annat att byråns nya dator gör män till homosexuella och försöker bota sig själv genom att ge sig på Peggy – detta får sin upplösning i att Peggy ringer mentalsjukhuset efter att Ginsberg äntligen hittat ett inre lugn: genom att skära av sig sin ena bröstvårta. Scenen där Peggy stirrar ut datorn är storartad!

När Harry oväntat dyker upp i LA och först kommer med ett fullt rimligt förslag: att Don ersätter Ted i LA, för att därefter avslöja att Lou och Jim försöker vinna Philip Morris-kontot – vilket skulle betyda att Don måste sluta, med tanke på hans känsliga bakgrund med cigarettbranschen. Helt i linje mot villkoren försöker Don manipulera sig tillbaka och avbryter mötet med Philip Morris, till Lou och Jims stor förtret. Om den avslutande taxiscenen skvallrar om utgången kan vi konstatera att Don Draper är tillbaka på banan.

Avsnittet i övrigt:

Lou är mer vedervärdig än vanligt och håller på att driva Don till vansinne.

Sallys märkliga fäktningsskada som leder till en infekterad konfrontation med Betty och att en närhetstörstande Bobby får träffa sin syster.

Dons och Megans trekant – var befinner sig äktenskapet egentligen? En i övrigt väl sunkig scen. Manusförfattarna bakom ”Mad Men” hittar definitivt inte alltid rätt ton.

Peggys granne är tillbaka!
 

Veckans Mad Men – ”Field Trip” – är ett lika förlösande som avgörande avsnitt, med Don, Bobby, Betty och en dator i fokus.

Inledningen, med Don ensam på bio, varslar om vad som ska komma. Filmen han ser är Jacques Demys ”Model Shop” från 1969 om arkitekten George som under ett Los Angeles-dygn blir kär i en fotomodell, hjälper henne med en biljett tillbaka till Frankrike men blir av med både bil och flickvän på kuppen, samt blir inkallad till armén. När Megans agent Alan Silver kontaktar Don för att be om hjälp – han tycker att Megan beter sig irrationellt – tar Don flyget till västkusten för att överraska henne. Det som börjar som en lyckad kväll, Don håller sig till tomatjuice på planet och har köpt blommor med sig (som om det skulle räcka!), urartar snart i ett gräl och ett nästan krossat äktenskap: Megan blir rasande för att Alan har ringt och på Dons pompösa sätt att försöka lugna henne (”thank you for the visit, daddy”).

Och snart har Don tvingats erkänna att han inte jobbar längre, men poängterar att han får betalt och inte ens har druckit speciellt mycket. Nu går det upp för Megan att ”with a clear head, you got up every day and decided you didn't want to be with me”. Mycket stark scen som slutar med Megan konstaterar att det är så här det tar slut, det kommer att bli så mycket lättare för dem båda. 

Samtidigt i New York fortsätter Peggys kamp mot resten av kontoret. Det blir inte bättre av att Michael är nominerad till en Clio men inte hon: byrån har inte ens skickat in Peggys och Teds St. Joseph-spot till tävlingen. Lou fortsätter att bibehålla positionen som ”Mad Mens” värsta karaktär på länge.

Att säsongens första möte med Betty befäster henne som en kvinna av 1960-talet är ingen slump. Efter en fika med en väninna som jobbar på kontor tre dagar i veckan – för att hon inte vill vara ensam i sitt tomma hus och behöver en utmaning – lämnas Betty med insikten att hon ”kanske är gammeldags”. Senare meddelar hon Bobby, till hans förvåning, att hon följer med på hans skolutflykt. En dag som börjar i grälla färger och glada barn men slutar med Betty att frågar sig om hon är en bra mamma. Och om hon är det, varför älskar hennes barn henne inte?

Väl tillbaka i New York får Don ett fint erbjudande av en konkurrerande byrå men går i stället hem till Roger och ställer honom mot väggen. Vi påminns om de två männens långa historia och deras nära men kantiga vänskap exemplifieras i Roger Sterlings: "I miss you".

Sagt och gjort ber han Don att komma in till kontoret, och aldrig förr har väl vår alkoholiserade, känslokalle reklamman känts så ärlig som i scenen där han växelvis ångestriden tittar på sin klocka samtidigt som han återigen går i korridorerna på SC&P. Följer gör en av de mer smärtsamma stunderna i ”Mad Mens” historia.

Självklart är inget förberett, Roger har inte pratat med de andra ägarna, ingen vet vad Don gör tillbaka och hans tidigare anställda kan bara konstatera att ”he shouldn’t be here”.

Dons återkomst parallellklipps med Bobby och Betty på farmen, där pojken lyckas såra sin mor genom att först byta bort hennes lunchmacka mot godis för att sedan ljuga om det. Betty blir rasande och tvingar honom att äta godis. Sådan far sådan son? Smaken av en lögn? Visar Bettys överdrivna, känslokalla reaktion på varför hennes barn inte kan älska henne? 

Efter ett känslosamt ledningsmöte – Roger vill ha Don tillbaka, Jim vill slippa honom – erbjuds Don att återvända men med tuffa villkor: han får inte vara ensam med klienter, han får inte dricka på kontoret, han måste hålla sig till ett av ledningen godkänt manus vid möten, och han jobbar under Lou.

Här hade vi ju självklart räknat med att Don drämmer sitt andra fläskiga erbjudande i bordet och vänder byrån ryggen. I stället: ”Ok”.

Don är tillbaka! Men äktenskapet är slut?

Avsnittet i övrigt:

Älskar alla Harry Cranes berättarbågar, och i gårdagens avsnitt var han i storform. En förorättad Crane som Jim till en början retar sig på – "I believe you to be the most dishonest man I've ever worked with" –  för att sedan gå med på hans krav för att byrån ska kunna konkurrera i en ny tid: att köpa en dator.  

Dons möte med Lou!

Peggys reaktion på Dons återkomst: ”I can’t say that we miss you”.

Jessica Paré som spelar Megan: otrolig insats i veckans avsnitt.

Don Draper försöker rätta till sina misstag, Peggy blir förbannad på en man och tar ut sin vrede på andra och Pete Campbell känner sig förorättad. Det var klassiska Mad Men-teman som behandlades i senaste avsnittet av den sjunde och sista säsongen.

”A Day’s Work” börjar med en inblick i Dons torftiga tillvaro som ofrivilligt entledigad: sovmorgon till efter tolv, tv-zappande, slappt tidningsläsande och att hänga med kackerlackor är Drapers nya liv. Senare på kvällen får han en enda anledning att göra sig i ordning och få på sig kostym, när Dawn kommer för att ge en lägesrapport från byrån. Och vi förstår att med Dawns hjälp förblir Betty ovetande om Dons situation.

Dawn lämnar lägenhet och en sällskapstörstande Don släpper ut slipsknuten. Deppvarning här! Har Don ens någon anledning att gå upp på morgonen?

Samtidigt förstår vi att det här ska bli ett Sally-avsnitt efter en nästan löjligt blasé scen på internatskolan. Sally – vars rumskamrats mamma har dött – och hennes kompisar bestämmer sig för att kombinera begravning med en shoppingrunda i Greenwich Village.

Avsnittets tredje större tema bygger på premissen att Peggy har glömt att det är Alla hjärtans dag – vilket hon bittert blir påmind om i hissen upp till kontoret. När hon upptäcker ett stor bukett med klarröda rosor utanför sitt rum antar hon att de är hennes. Men givetvis är de till Peggys sekreterare Shirley, som varken har hjärta nog att berätta sanningen eller ges tillfälle att göra det. Men i tron att det är Ted som skickat en hälsning från västkusten blir Peggy rasande. Scenen är precis så övertydlig vi vant oss vid att Mad Men ibland tenderar att bli. Men kanske ännu mer störande är att Peggys karaktär återigen fastnar i relationsnarrativet – ge oss mer av den drivna reklamaren Peggy som slåss, och vinner?, mot den tröttsamma mansdominansen på SC&P! 

På vägen tillbaka till internatskolan lämnar Sally sina skolkamrater för att, påstår hon, leta efter sin plånbok. I stället beger hon sig till Dons kontor bara för att stöta på en grinig Lou, varpå Sally förstår att hennes pappa inte jobbar på byrån längre. (Lou ska senare bekräfta bilden av honom som världens sämsta människa.).

Don hittar Sally i sin lägenhet och ljuger direkt sin dotter rakt upp i ansiktet, men uppmanar samtidigt Sally att berätta sanningen om varför hon är där. Följer gör en klassisk fin ”Mad Men”-scen med tillfällig försoning, förståelse och ovanlig öppenhjärtighet mellan far och dotter. Men så är inte Don en man som brukar kunna bibehålla en normal relation med någon, allra minst sina barn. Och Sallys oväntat klarsynta fråga om varför Don inte bara berättar för Megan att han inte vill flytta till Kalifornien besvaras med tystnad.

Samtidigt på västkusten: en förorättad Pete Campbell känner sig som vanligt åsidosatt och vill starta eget, men Ted är måttligt intresserad av att över huvud taget lyssna på Petes problem. Samtidigt som Pete ställer den avgörande frågan: "Varför är du ens här?" till Ted. Även intressant, med förra säsongen i åtanke, att Pete säger sig känna som att han befinner sig i limbo.

Efter att Lou krävt att bli av med henne och gubben Cooper inte vill ha en svart kvinna vid den yttre receptionen (”Man kan ju se in från hissen”) och Joan fått ett kontor på övervåningen blir Dawn befordrad till den nya Joan. Älskar denna handlingsutveckling! Plus att i denna nya, centrala roll på byrån kommer Dawn förmodligen att vara till ännu mer hjälp inför Dons återkomst.

I övrigt:

Roger och Jims svettiga hissfärd i slutet. Blir Roger näste man ute i kylan?

Sallys avslutande ”happy Valentine's Day, I love you” till sin far. ÅH! Samt den avslutande This will be our year av The Zombies. Hoppas?

Pete sätts inte bara på plats av sina kollegor utan även av sina nya Cali-flickvän. Gott så.

Var är Betty?

Om ”Mad Men” tidigare förlitade sig – väl mycket – på talande tystnader och gärna genom användningen av en statisk kamera hamrat in att en scen eller ögonblick är av extra stor vikt så är det med en ny sorts energi den nya säsongen inleds. Mycket av mångtydigheten är bortskuret och kvar finns själva kärna, på gott och på ont.

Don Draper är portad från SC&P på obestämd tid och Peggy brottas med Lou, den träige ersättaren som är en man av en ännu äldre skolan än Don. Det lämnar Peggy i en hopplös situation, hennes höga krav på sig själv och byrån återfinns inte hos de manliga kollegorna, som hon inte anser försöker tillräckligt mycket: ”I’m tired of fighting for everything to be better”. Samtidigt som Peggy är ensam om sina höga ambitioner är hon lika ensam privat – vilket det smärtsamma mötet med Ted, tillfälligt influgen från LA, tydliggör.

Det är i LA, eller på vägen dit, vi möter Don först åtta minuter in i avsnittet. Efter en snabb rakning på flygplanstoaletten är han redo för västkustens sol i ett märkligt, lika stiliserat som nästan plumpt simplistiskt montage musiksatt med The Spencer Davis Groups ”I’m A Man”. Megan möter Don på flygplatsen – det är hon som kör – och introducerar honom för sin agent och den trånga trävillan hon hyr. Don och Megan tycks, just nu, ha ett fungerande långdistansförhållande, samtidigt som han givetvis inte kan låta bli att rent fysiskt ta över Megans hus genom att köpa en gigantisk tv som hon inte bett om. 

Samtidigt i New York försöker Joan, som ju är en partner i byrån, rädda Butler Footwear-kontot som Cosgrove närapå slarvar bort. Men det är, som vi sett från dag ett av ”Mad Men”, inte lätt att bli tagen på allvar som kvinna i reklambranschen i New York på 1960-talet. Å andra sidan skulle Joan aldrig, vid det här laget, låta sig nedslås av de ständigt nedvärderande, sexistiska kommentarerna. Och mycket riktigt klarar hon kontot galant. Måtte detta bli Joans säsong! 

Mer från premiären:

Pete Campbells LA-persona = så himla go. Kramen han ger Don i stället för att ta hans utsträckta hand. Pete verkar ha hittat hem i sin nya stad.

Stark scen mellan Sterling och hans dotter, som sträcker ut en hand utan att han har verkar ha vett eller mod nog att helt och hållet ta emot den.

Neve Campbell-scenen på flygplanet!

Avslöjandet att det är Don som hjälpt Freddy att få fram pitchar till Peggy och sedan den trilskande balkongdörren: två män som lämnats i kylan av SC&P sitter nu bokstavligen utfrusna tillsammans. Och sedan slutscenen: i stället för att skjuta igen den och stanna inne i värmen går Don ut i kylan. Övertydligt?

Samt det här: