Don Draper försöker rätta till sina misstag, Peggy blir förbannad på en man och tar ut sin vrede på andra och Pete Campbell känner sig förorättad. Det var klassiska Mad Men-teman som behandlades i senaste avsnittet av den sjunde och sista säsongen.

”A Day’s Work” börjar med en inblick i Dons torftiga tillvaro som ofrivilligt entledigad: sovmorgon till efter tolv, tv-zappande, slappt tidningsläsande och att hänga med kackerlackor är Drapers nya liv. Senare på kvällen får han en enda anledning att göra sig i ordning och få på sig kostym, när Dawn kommer för att ge en lägesrapport från byrån. Och vi förstår att med Dawns hjälp förblir Betty ovetande om Dons situation.

Dawn lämnar lägenhet och en sällskapstörstande Don släpper ut slipsknuten. Deppvarning här! Har Don ens någon anledning att gå upp på morgonen?

Samtidigt förstår vi att det här ska bli ett Sally-avsnitt efter en nästan löjligt blasé scen på internatskolan. Sally – vars rumskamrats mamma har dött – och hennes kompisar bestämmer sig för att kombinera begravning med en shoppingrunda i Greenwich Village.

Avsnittets tredje större tema bygger på premissen att Peggy har glömt att det är Alla hjärtans dag – vilket hon bittert blir påmind om i hissen upp till kontoret. När hon upptäcker ett stor bukett med klarröda rosor utanför sitt rum antar hon att de är hennes. Men givetvis är de till Peggys sekreterare Shirley, som varken har hjärta nog att berätta sanningen eller ges tillfälle att göra det. Men i tron att det är Ted som skickat en hälsning från västkusten blir Peggy rasande. Scenen är precis så övertydlig vi vant oss vid att Mad Men ibland tenderar att bli. Men kanske ännu mer störande är att Peggys karaktär återigen fastnar i relationsnarrativet – ge oss mer av den drivna reklamaren Peggy som slåss, och vinner?, mot den tröttsamma mansdominansen på SC&P! 

På vägen tillbaka till internatskolan lämnar Sally sina skolkamrater för att, påstår hon, leta efter sin plånbok. I stället beger hon sig till Dons kontor bara för att stöta på en grinig Lou, varpå Sally förstår att hennes pappa inte jobbar på byrån längre. (Lou ska senare bekräfta bilden av honom som världens sämsta människa.).

Don hittar Sally i sin lägenhet och ljuger direkt sin dotter rakt upp i ansiktet, men uppmanar samtidigt Sally att berätta sanningen om varför hon är där. Följer gör en klassisk fin ”Mad Men”-scen med tillfällig försoning, förståelse och ovanlig öppenhjärtighet mellan far och dotter. Men så är inte Don en man som brukar kunna bibehålla en normal relation med någon, allra minst sina barn. Och Sallys oväntat klarsynta fråga om varför Don inte bara berättar för Megan att han inte vill flytta till Kalifornien besvaras med tystnad.

Samtidigt på västkusten: en förorättad Pete Campbell känner sig som vanligt åsidosatt och vill starta eget, men Ted är måttligt intresserad av att över huvud taget lyssna på Petes problem. Samtidigt som Pete ställer den avgörande frågan: "Varför är du ens här?" till Ted. Även intressant, med förra säsongen i åtanke, att Pete säger sig känna som att han befinner sig i limbo.

Efter att Lou krävt att bli av med henne och gubben Cooper inte vill ha en svart kvinna vid den yttre receptionen (”Man kan ju se in från hissen”) och Joan fått ett kontor på övervåningen blir Dawn befordrad till den nya Joan. Älskar denna handlingsutveckling! Plus att i denna nya, centrala roll på byrån kommer Dawn förmodligen att vara till ännu mer hjälp inför Dons återkomst.

I övrigt:

Roger och Jims svettiga hissfärd i slutet. Blir Roger näste man ute i kylan?

Sallys avslutande ”happy Valentine's Day, I love you” till sin far. ÅH! Samt den avslutande This will be our year av The Zombies. Hoppas?

Pete sätts inte bara på plats av sina kollegor utan även av sina nya Cali-flickvän. Gott så.

Var är Betty?