Don Draper försöker rätta till sina misstag, Peggy blir förbannad på en man och tar ut sin vrede på andra och Pete Campbell känner sig förorättad. Det var klassiska Mad Men-teman som behandlades i senaste avsnittet av den sjunde och sista säsongen.

”A Day’s Work” börjar med en inblick i Dons torftiga tillvaro som ofrivilligt entledigad: sovmorgon till efter tolv, tv-zappande, slappt tidningsläsande och att hänga med kackerlackor är Drapers nya liv. Senare på kvällen får han en enda anledning att göra sig i ordning och få på sig kostym, när Dawn kommer för att ge en lägesrapport från byrån. Och vi förstår att med Dawns hjälp förblir Betty ovetande om Dons situation.

Dawn lämnar lägenhet och en sällskapstörstande Don släpper ut slipsknuten. Deppvarning här! Har Don ens någon anledning att gå upp på morgonen?

Samtidigt förstår vi att det här ska bli ett Sally-avsnitt efter en nästan löjligt blasé scen på internatskolan. Sally – vars rumskamrats mamma har dött – och hennes kompisar bestämmer sig för att kombinera begravning med en shoppingrunda i Greenwich Village.

Avsnittets tredje större tema bygger på premissen att Peggy har glömt att det är Alla hjärtans dag – vilket hon bittert blir påmind om i hissen upp till kontoret. När hon upptäcker ett stor bukett med klarröda rosor utanför sitt rum antar hon att de är hennes. Men givetvis är de till Peggys sekreterare Shirley, som varken har hjärta nog att berätta sanningen eller ges tillfälle att göra det. Men i tron att det är Ted som skickat en hälsning från västkusten blir Peggy rasande. Scenen är precis så övertydlig vi vant oss vid att Mad Men ibland tenderar att bli. Men kanske ännu mer störande är att Peggys karaktär återigen fastnar i relationsnarrativet – ge oss mer av den drivna reklamaren Peggy som slåss, och vinner?, mot den tröttsamma mansdominansen på SC&P! 

På vägen tillbaka till internatskolan lämnar Sally sina skolkamrater för att, påstår hon, leta efter sin plånbok. I stället beger hon sig till Dons kontor bara för att stöta på en grinig Lou, varpå Sally förstår att hennes pappa inte jobbar på byrån längre. (Lou ska senare bekräfta bilden av honom som världens sämsta människa.).

Don hittar Sally i sin lägenhet och ljuger direkt sin dotter rakt upp i ansiktet, men uppmanar samtidigt Sally att berätta sanningen om varför hon är där. Följer gör en klassisk fin ”Mad Men”-scen med tillfällig försoning, förståelse och ovanlig öppenhjärtighet mellan far och dotter. Men så är inte Don en man som brukar kunna bibehålla en normal relation med någon, allra minst sina barn. Och Sallys oväntat klarsynta fråga om varför Don inte bara berättar för Megan att han inte vill flytta till Kalifornien besvaras med tystnad.

Samtidigt på västkusten: en förorättad Pete Campbell känner sig som vanligt åsidosatt och vill starta eget, men Ted är måttligt intresserad av att över huvud taget lyssna på Petes problem. Samtidigt som Pete ställer den avgörande frågan: "Varför är du ens här?" till Ted. Även intressant, med förra säsongen i åtanke, att Pete säger sig känna som att han befinner sig i limbo.

Efter att Lou krävt att bli av med henne och gubben Cooper inte vill ha en svart kvinna vid den yttre receptionen (”Man kan ju se in från hissen”) och Joan fått ett kontor på övervåningen blir Dawn befordrad till den nya Joan. Älskar denna handlingsutveckling! Plus att i denna nya, centrala roll på byrån kommer Dawn förmodligen att vara till ännu mer hjälp inför Dons återkomst.

I övrigt:

Roger och Jims svettiga hissfärd i slutet. Blir Roger näste man ute i kylan?

Sallys avslutande ”happy Valentine's Day, I love you” till sin far. ÅH! Samt den avslutande This will be our year av The Zombies. Hoppas?

Pete sätts inte bara på plats av sina kollegor utan även av sina nya Cali-flickvän. Gott så.

Var är Betty?

Om ”Mad Men” tidigare förlitade sig – väl mycket – på talande tystnader och gärna genom användningen av en statisk kamera hamrat in att en scen eller ögonblick är av extra stor vikt så är det med en ny sorts energi den nya säsongen inleds. Mycket av mångtydigheten är bortskuret och kvar finns själva kärna, på gott och på ont.

Don Draper är portad från SC&P på obestämd tid och Peggy brottas med Lou, den träige ersättaren som är en man av en ännu äldre skolan än Don. Det lämnar Peggy i en hopplös situation, hennes höga krav på sig själv och byrån återfinns inte hos de manliga kollegorna, som hon inte anser försöker tillräckligt mycket: ”I’m tired of fighting for everything to be better”. Samtidigt som Peggy är ensam om sina höga ambitioner är hon lika ensam privat – vilket det smärtsamma mötet med Ted, tillfälligt influgen från LA, tydliggör.

Det är i LA, eller på vägen dit, vi möter Don först åtta minuter in i avsnittet. Efter en snabb rakning på flygplanstoaletten är han redo för västkustens sol i ett märkligt, lika stiliserat som nästan plumpt simplistiskt montage musiksatt med The Spencer Davis Groups ”I’m A Man”. Megan möter Don på flygplatsen – det är hon som kör – och introducerar honom för sin agent och den trånga trävillan hon hyr. Don och Megan tycks, just nu, ha ett fungerande långdistansförhållande, samtidigt som han givetvis inte kan låta bli att rent fysiskt ta över Megans hus genom att köpa en gigantisk tv som hon inte bett om. 

Samtidigt i New York försöker Joan, som ju är en partner i byrån, rädda Butler Footwear-kontot som Cosgrove närapå slarvar bort. Men det är, som vi sett från dag ett av ”Mad Men”, inte lätt att bli tagen på allvar som kvinna i reklambranschen i New York på 1960-talet. Å andra sidan skulle Joan aldrig, vid det här laget, låta sig nedslås av de ständigt nedvärderande, sexistiska kommentarerna. Och mycket riktigt klarar hon kontot galant. Måtte detta bli Joans säsong! 

Mer från premiären:

Pete Campbells LA-persona = så himla go. Kramen han ger Don i stället för att ta hans utsträckta hand. Pete verkar ha hittat hem i sin nya stad.

Stark scen mellan Sterling och hans dotter, som sträcker ut en hand utan att han har verkar ha vett eller mod nog att helt och hållet ta emot den.

Neve Campbell-scenen på flygplanet!

Avslöjandet att det är Don som hjälpt Freddy att få fram pitchar till Peggy och sedan den trilskande balkongdörren: två män som lämnats i kylan av SC&P sitter nu bokstavligen utfrusna tillsammans. Och sedan slutscenen: i stället för att skjuta igen den och stanna inne i värmen går Don ut i kylan. Övertydligt?

Samt det här: