Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North. The Pearl Of Africa har blivit antagen att tävla på Hot Docs, Nord Amerikas största dokumentärfestival. Vi har precis haft premiär, och besöker nu Island för första gången!
.
Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North. The Pearl Of Africa har blivit antagen att tävla på Hot Docs, Nord Amerikas största dokumentärfestival. Den är ännu inte klar, och i de två sista avsnitten delar jag med mig av arbetet innan premiären...
.
Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North. The Pearl Of Africa har blivit antagen att tävla på Hot Docs, Nord Amerikas största dokumentärfestival. Den är ännu inte klar, och i de två sista avsnitten delar jag med mig av arbetet innan premiären...
.
.
Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North.
För ungefär tre år sedan började jag arbeta på min debutfilm, The Pearl Of Africa. Att göra den har länge verkat omöjligt. Den har nu kommit in på en av världens största dokumentärfestivaler... och vi kommer nu behöva animera delar av den. Scener som är tänkt att illustrera hur Cleo blev slagen av sin pappa, men också uthängd i media. Jag har bestämt mig för att göra detta själv, men har ingen kunskap om hur man faktiskt animerar på detta sättet.
.
Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North.
.
Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North.
Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North.
För ungefär tre år sedan började jag arbeta på min debutfilm, The Pearl Of Africa. Att göra den har länge verkat omöjligt. Även fast intresset för projektet varit stort, så har vi ännu inte lyckats finansiera den.
Vi kämpar fortfarande med att göra klart den. I avsnitt 4 har vi precis fått reda på att vi blivit nekad stöd från det Svenska film institutet. Under vårt möte pratar vi om framtidens filmare, och hur den Svenska filmindustrin måste förändras...
.
Under 2014 förändrades livet för så många hbtq-personer i Uganda. Ögonblicket då den nuvarande Presidenten Museveni undertecknade den lag som föreslog livstids fängelsestraff för homosexuella. Idag ses landet som en av världens mest homofobiska och transfobiska platser. För vår vän Cleopatra Kambugu var den 24 februari 2014, en av de värsta dagarna av hennes liv. Under samma vecka som lagen introducerades blev hon uthängd i av en av Ugandas största tidningar, Red Pepper. Med rubriken ”How We Become Homosexuals” syntes hon på framsidan. Hon hade tidigare skrivit en artikel för den Amerikanska tidningen The Advocate vars bilder och information Red Pepper sedan hade stulit. Cleo förlorade sitt jobb, samtidigt som flera i hennes familj slutade prata med henne. I rädsla av att själva bli attackerade,sade flera upp kontakten. Men hon var inte ensam. Tusentals HBTQ-personer förlorade sina jobb och tvingades leva i isolering för att undvika förföljelse och våld.
Anti-homo lagen omfattade förbud mot de sexuella läggningar och könsidentiteter som inte ansågs normala. Och även om Cleo är inte gay, är hon fortfarande utsatt för de hårda, omänskliga bestämmelserna i lagen. I den globala undersökningen Pew Global Attitudes Survey som gjordes 2013. Visade det sig att 96 procent av Ugandier tror homosexualitet är onaturligt och bör avvisas. Detta gjorde Uganda den tredje mest homofobiska landet i världen bland 99 undersökta länderna. HBTQ personer i landet riskerar förföljelse och misshandel. Medan Cleo fann kärlek och stöd i sin mor, så fann hon vrede för hennes far, som sedan slutade prata med henne.
Den hårda och våldsamma homofobi och transfobi gör livet svårt för hbtq personer och deras familjer. Inte bara i Uganda, utan i stora delar av världen. Därför väljer många att leva borta från sina nära och kära för att åtminstone hålla dem säkra. Tortyren detta leder till är tillräckligt för att ge de förtryckta tankar slutar sitt liv. Trots ett sådant svårt liv, lyckades Cleo och hennes pojkvän Nelson hitta tid för kärlek. Han gav hennes liv en mening och gjorde kampen något ljusare. Men deras liv förändrades drastiskt. Efter att Cleo blivit uthängd, tvingades hon i rädsla gömma sig för sitt liv genom att gå under jorden.
Under denna tid fick vi ett hjärtskärande brev från Cleo, där hon berättade om den fruktansvärda effekten lagen hade haft på deras liv. De hade varit tvungna att leva bakom stängda dörrar i över en månad. Samtidigt som Cleos mamma kommit med mat på nätterna. Hon såg då ingen annan utväg än att fly.
Men vid denna tid vände Sverige ryggen till dessa aktivister. Ett land som vanligtvis är känt för att stödja hbtq-aktivister i landet. För tusentals personer så var denna flykt den enda utvägen. Förtrycket var för starkt.
Denna uppenbara och hänsynslösa behandling tvingade 15.400 Ugandier att söka asyl under 2009-2012. Under 2013 beviljades 1744 asyl och flydde därmed till länder som USA, Storbritannien, Kanada och Sverige. Även om det innebar frihet från säker förföljelse, innebar det också farväl till nära och kära - familj och vänner. Personer som de kanske inte längre får se eller röra igen. En fruktansvärd situation ingen förtjänar att vara i. Cleo tvingades lämna Uganda för Kenya. Hon lämnade både familjen och Nelson bakom sig. Ovetandes om hon skulle få se dem igen.
Vår resa med Cleo började som en webb-serie där vi dokumenterat hennes liv på nära håll. Denna djupa personliga kamp är nu påväg att förvandlas till en långfilm som förväntas vara klar i början av 2016.
En berättelse som sträcker sig från att leva ett helt normalt liv i Uganda till att tvingas lämna sitt land, familj och pojkvän bakom, utan att veta när de kommer att se varandra igen. Följ gärna hennes resa här.
Men det ska bli svinskönt att komma hem efter först 10 dagar i Paris (filmade Nästa Nivå där), sedan 3 veckor av 35-40 (feels like 47) graders värme i Thailand.
Just nu är det knappt några turister här, men av de få som är här, låg ALLA i skuggan när vi gjorde en avstickare till Hua Hin för lite bad. Enda sättet att orka med hettan var att som ett sjölejon hänga i vattenbrynet.
Cleo har iallafall lämnat sjukhuset och kommit tillbaka till hotellet. Vi filmade det som jag hoppas ska bli avslutet på hela filmen igår. Kändes superfint men vi får se om jag fortfarande känner så i klippningen.
Nu ska jag iväg och filma en sista intervju på morgonen. Cleos operation var mycket jobbigare än hon hade anat och hennes återhämtning har varit långsammare än vanligt. Hon har fortfarande grymt mycket smärtor men blir bättre för varje dag som går.
.
Mycket har hänt sedan dess. Cleo har tvingats fly till Kenya, blivit uthängd i Ugandisk media, tvingats leva inlåst i över en månad, fängslats då hon reste tillbaka till Uganda för att hälsa på sin familj. Det här resan har såklart också varit en stor händelse i hennes liv. Om inte den största.
Det har varit helt fantastiskt att få se den utvecklingen på nära håll. Jag hoppas filmen kan bli så pass intim och personlig som inspelningen varit. Där jag ensam rest och levt med Cleo och Nelson under två års tid. Vet inte många filmer som är gjorda på det sättet.
Men för mig har det känts som det enda sättet att skapa något som berör på djupet. Ingen boomapa (ljudtekniker), inget svenskt team, eller stress från tv om leverans. Bara jag, min utrustning och människorna i filmen. Tycker det är något som saknas i dagens skräptv-värld där man sällan har tid att göra något fantastiskt.
Nu kommer vi tillbringa resten av året till att klippa klart filmen! Men först ska vi till Sheffield Doc/Fest i Juni, där projektet valts ut som ett av 23 internationella projekt att presenteras för tv kanaler och filmfestivaler från hela världen. Känns svinkul!