Häromdagen lajvade jag omedvetet Star Trek, eller kanske snarare en slags kombination av det och Moschino-McDonalds. Det fick mig att fundera lite över det här med den dagliga inspirationen inför att en klär på sig.

Alla har givetvis olika referenser (och möjligheter) som genus, klass, sexualitet, den geografiska placeringen, kultur, uppväxt, umgänge, trender- eller avståndstagande från trender, film, musik, politisk läggning osv som påverkar hur en klär sig. Beroende på hur ens livssituation ser ut har en olika möjligheter att klä sig på varierande vis. Någon som knappt har tak över huvudet kan självklart inte ägna sig åt att styra och ställa (eller ens fundera) över den dagliga stilen, men det är liksom också ett uttryck för personen eller kanske snarare dens tillvaro i samhället. En kan faktiskt aldrig helt separera kläder från kroppen, det är alltid med en på något vis.

Min Star Trek lajvning och allt ovanstående babbel får mig att tänka att livet egentligen är en enda stor maskerad. En klär liksom ut sig till sig själv, vem en är, vem en tvingas att vara, vem en vill vara eller till det humör en är på just den dagen- alltså lite som att lajva sig själv varje dag. Sen kanske jag tänker för mycket, men jag tänker att det inte är helt oviktiga tankar jag tänker. Mode speglar ju alltid vår samtid och vår tillvaro i den, vilket inte ska glömmas bort och är någonting som kan- och bör diskuteras tills att huvudet avlägsnar sig från kroppen av utmattning.

Jaja, nu ska jag lajva: Amanda har inte duschat på tre dagar men försöker att se uppstyrd och ren ut.

De senaste dagarna har varit ett rent helvete, de har varit peaken på en riktigt omtumlande period av mitt liv- därav ett illa behövt blogguppehåll. Under dessa dagar har det känts som att allting runt omkring mig har raserat och rört sig i ett omöjligt tempo att hålla varpå den enda lösningen har varit att ge upp och lägga sig platt på rygg. Igår lyckades jag dock äntligen ställa mig upp igen och försökte att lyssnat på det enda motto jag har: When everything else fails turn to fashion (ja lol det är på engelska, men hur fult låter inte det där på svenska?). Det kan tänkas låta sjukt ytligt (vilket det definitivt är) men det är ytligt på det där icke-ytliga sättet som bara mode kan vara. Det är nämligen ett helt magiskt verktyg som kan stärka mig så himla mycket psykiskt.

När allting är kaos är steg ett i rätt riktning för min del alltid: en bra outfit. Igår gav jag därför mig själv en rejäl ryggdunk i form av att hetsmåla naglarna, sätta på mig det allra finaste jag äger: min vintage YSL dräkt och mina mest dräpande av dräpande mördarklackar. Alla har sin snuttefilt, jag har mode. Det är något som kravlöst livar upp min tillvaro och något som alltid finns där för mig att nörda ner mig i. Men, det som är det mest fantastiska med mode- det som alltid stärker mig, är att en med hjälp av det kan luras. En kan lura både andra och sig själv. När folk runt omkring en ser en uppstyrd och samlad person (läs: förmodat lycklig) kan en, för i varje fall en liten stund, intala sig själv att det faktiskt stämmer.

Så tack mode för att du finns. Du har bidragit till min överlevnad så många gånger genom åren och jag skulle helt ärligt inte klara mig utan dig. Och tack du okunniga man i den lilla vintagebutiken i Paris som lät mig pruta ner YSL-dräkten 150 euro. OCH: tack till kära lilla bloggen som låter mig få utlopp för mina moderelaterade tankar varje dag, nu säger jag hej till dig igen- och bestämmer att modebevakningen är i full fart igen.

Ps. att det är modevecka nästa vecka kan tänkas vara det bästa som skulle kunna hända mig just nu, lite välbehövd fashion overload. Så tack du som lägger det schemat?

Jag tänkte bestämma en trend nu. En trend som kanske redan har varit en trend kring 2000-talets första år i samband med Sex and the City, i så fall vill jag ta tillbaka den nu. Namnhalsband MÅSTE bli en trend och den får gärna ta fäste nu genast och hålla i sig för alltid. Igår träffade jag en av mina bästa vänner (min ginger-vapendragare) Olga som har ett väldigt tjusigt halsband helt i stil med Carrie Bradshaws ikoniska "Carrie necklace". Jag vill hemskt gärna ha ett likadant men får (för att jag måste sluta vara så girig) lov att nöja mig med mitt A-halsband så länge.

Namnhalsbanden finns i alla möjliga färger och former och är perfekta i mingelsammanhang, andra festsammanhang, jobbsammanhang, eller bara alla sammanhang där en borde komma ihåg någons namn. Om alla bara hade namnhalsband skulle en aldrig behöva skämmas för att en inte minns någons namn. Eller skämmas kanske en gör hur som haver men en skulle aldrig behöva bli ertappad med sitt bristande minne. I detta fall är mitt A-halsband inte ultimat men lite hjälp på traven blir det ju ändå.

Jag tänker att mitt intresse för det här med namnhalsbanden förmodligen är en del av mitt generella intresse för loggor och text. Jag verkar tycka om text i största allmänhet. Kan tänkas vara därför jag gör det jag gör? Varenda inlägg/artikel jag skriver kanske är en enda stor estetisk njutning för mig!? Text är kanske min främsta modeaccessoar? Jag vill ju ha det på kläder, på väskor och nu på smycken. Det här är möjligtvis något för ett alldeles eget inlägg, så jag släpper det nu, känner att sidospåret spårade ur lite (hehe).

Tillbaka till ursprungsämnet: utöver att halsbanden finns att hitta i alla möjliga varianter och kan därför falla alla i smaken är de också praktiska och kan förenkla ens sociala liv något enormt. Behöver jag säga något mer? Nej! Efter detta fantastiska salespitch blir det givetvis en trend redan imorgon.

Igår gick jag förbi en kvinna iförd en vit lite lätt genomskinlig tight kjol, en kunde se hennes svarta trosor genom kjolen och jag måste erkänna att det störde mig och att jag skämdes lite för hennes skull. Efter en stund började jag skämmas något enormt över mig själv istället. Jag skämdes över att jag skämdes för hennes skull och då verkligen förminskade henne och indirekt mig själv. Efter min lilla skämselstund började jag tänka på det här med trosor och deras extremt orubbade roll som det dolda plagget. Jag började tänka på hur det är någon slags tabu kring trosor, hur de absolut inte får synas, som om ingen får veta om att en har dem på sig.

En tight bralla med troskanter som en kan ana genom tyget är kanske ett av de största stilmisstagen en kan göra, ett riktigt mode-felsteg och det uppstår en definitiv skämselsituation. Som en hjälpande hand för att kunna undvika dessa trospinsamheter kom stringtrosan. Stringtrosan kom och den segrade, men den fick dock en helt annan roll och funktion på 90-talet (än som den osynliga trosan) då den drogs upp långt över byx/kjol-kanten och blev minst sagt synlig. En synlig stringtrosa var på 90-talet något för alla coola brudar. Det var dock någonting väldigt skandalöst och "slamp"-förknippat med dessa uppdragna stringtrosor. Det diskuterades hejvilt och inte bara en tantaluring blev rädd för stringtrosans hot mot det välordnade samhället. Detta till skillnad från när snubbars kalsonger trendkorrekt började sticka fram ovanför byxlinningen, en synlig kalsonkant var knappast likamed en slampstämpel eller på något vis en sexuell invit.

Trosans skämselkonnotationer är egentligen väldigt ologiska, de flesta kvinnor använder väl någon slags trosa? En skulle aldrig skämmas för en mans skull vars kalsong lyser igenom eller sticker fram från byxan (en blir snarare lättad av hygieniska skäl att karlsloken har kalsonger på sig). Återigen, det som jag tänker på så ofta och som jag tjatar om så mycket: det som förknippas med kvinnor och anses vara ett kvinnligt plagg har därefter betydligt lägre status än det som är förknippat med män och anses vara ett manligt plagg.

En synlig trosa väcker trots att det är år 2014 uppståndelse eller får en att tänka "ojdå, pinigt". Jag tänker dock att det kan komma att förändras snart. Jag tror att det är en del av kvinnokampen, att vi kommer att genomgå en trosrevolution. Jag tänker att vi kommer att ta kontroll över trosan och ge den status. Den kommer inte att vara förtryckt- när vi kvinnor inte längre är förtryckta. 

Tills dess att trosan inte längre är tabu: ska jag ge mig in i en troskamp och sporta uppdragna stringtrosor eller häng med synlig troslinning hela sommaren. Speciellt på alla uppstyrda mode-event. Jag skriver det nu så att vi alla är på det klara med att det inte kommer att vara ett pinsamt misstag att trollan syns, det är heller ingen inbjudan till ett gäng obehagliga gormande sexistiska karlar efter mig på stan.

Mvh,

nybliven troskämpare

#troskampen2014

En vän sa någonting väldigt tankeväckande till mig häromdagen när hen hade varit inne på min blogg. Hen sa att “det känns inte som att du existerar eller att det är en verklig person som skriver din blogg”. Det håller jag med om, min blogg är högst opersonlig. Vilket lite dödar syftet med en blogg, eftersom att den ska vara personlig. Det verkar lite som att jag är rädd för att den ska vara personlig och jag kände att jag ville gå till botten med- och förstå varför det är så.

Jag har liksom haft lite svårigheter med det här bloggandet, jag har haft svårt att hitta en balans mellan att skriva lättsamt och problematiserande. Jag tror att det beror på att jag är rädd för att uppfattas som en typiskt okritisk modeperson. Det känns liksom lite som att jag konstant måste bekräfta min egen intelligens eller bekräfta att jag är en seriös person. Begreppet modebloggare har alltid gett mig kalla kårar, och att säga någonting i stil med att “jag bloggar om mode” har nästan gett mig kallsvettningar. Det känns liksom som att en då direkt erkänner att en är en okritisk och oseriös (alternativt rent oskön) person. Jag vet att mycket av det här är mina egna fördomar, men det är inte bara jag som har dem. Det är lite som att bara ordet mode får en genomsnittsintelligent och någorlunda samhällsmedveten människa att rygga tillbaka.

Jag önskar att det inte var så, jag önskar att mode som ämne hade högre status. Exempelvis lika högt status som de andra ämnen Nöjesguiden bevakar. En som skriver om musik kan exempelvis avnjuta en bra låt utan vidare analys och utan att för den skull få en stämpel som ointelligent eller okritisk. Jag vill också kunna det, bara rätt upp och ner kunna avnjuta det visuella mitt ämne har att erbjuda, utan att ifrågasätta eller förklara varför jag gillar det. Det är vad jag vill. Så nu har jag grubblat som fan, som en riktig jävla vetenskapsman, kring hur jag ska hitta min balans och hur jag vill att min blogg ska se ut. Igår tändes en sån där glödlampa över mitt huvud och allt föll på plats. Jag har bestämt mig för hur jag vill att min blogg ska se ut framöver. Jag börjar lite på en ny kula nu hade jag tänkt, en ny bloggkula vill jag kalla det, som inkluderar att jag helt oskämsigt kommer att titulera mig själv som modebloggare.

För att börja på en ny bloggkula krävs en färsk presentation av mig och min blogg: Hej! Välkomna till modebevakningen- maktstrukturer och märkeskläder. Jag heter Amanda Mann och jag älskar mode. Trots att jag ogillar kanske 70% av modebranschen och ser så mycket fel med den så älskar jag faktiskt resterande 30%. Jag älskar mode som ett identitetsuttryck, jag älskar mode som ett kreativt uttryck, jag älskar mode som en ren visuell njutning, jag älskar mode som i kläder, jag älskar mode som i skor (det har jag skrivit en del om), jag älskar att fönstershoppa/internetfönstershoppa sjukligt dyra kläder (utan att problematisera varför de är så dyra), jag älskar att lägga mina sista slantar på de där skorna eller den där vintagejackan från Versace jag inte kunnat motså.

Så, framöver kommer jag att blogga betydligt mer lättsamt, helt ärligt om allt som jag älskar och lika ärligt om allt som jag hatar. Jag kommer inte att lägga mitt kritiska tänkande på hyllan, jag kommer inte att sluta klaga på päls eller på branschens besatthet av unga, vita och undernärda modeller, jag kommer inte att sluta terra Terry Richardson. Jag kommer bara att låta allt annat som är så mycket mer lustfyllt att skriva om få ta den plats det förtjänar. Jag kommer givetvis att fortsätta analysera och problematisera mode som ämne och som bransch för att det behövs, och för att jag älskar att göra det med- men inte hela tiden.

Så, här är jag och min modeblogg. Jag hoppas att den kommer att kännas mer personlig och att ni kommer att vilja ta del av den. Jag tror att första inlägget på den nya bloggkulan kommer att bli om mina nya favoritskor, de är gula och i plast och jag känner mig som Pippi Långstrump i dem.

Lil' me

Fick den här bilden skickad till mig av min pappa idag. Jag tror att det här måste vara ett av mina första riktigt starka skominnen, de där skorna var VERKLIGEN speciella. Jag började tänka på de där skorna för några dagar sedan och försökte då beskriva dem i telefon för min pappa, jag kände liksom att jag bara var tvungen att få det bekräftat för mig att de faktiskt existerat och var så fina som jag tänkte. Det gjorde dem, men de var liksom ännu bättre än jag kom ihåg. Min första tanke när jag fick bilden var: jag vill ha de där skorna nu genast. Min andra tanke var: har jag möjligtvis samma skostorlek som jag hade på 90-talet? Sorgligt nog inte.

Jag undrar lite över vad det är som gör det här med skor så speciellt för mig, det verkar liksom alltid ha varit så. Min mamma berättade för ett tag sedan om när jag, fem år gammal, samlat ihop x-antal veckopengar för att kunna köpa ett par svarta lackskor som jag sett i en butik. Ett normalt barn kanske vill köpa leksaker, eller godis, eller glass? Jag vet inte. Det är någonting med skor i varje fall, någinting som väcker väldigt starka känslor och typ skulle kunna göra mig jävligt skuldsatt.

Anyhow, förlåt om det här börjar bli värsta nostalgi-bloggen, men det kanske är en rätt viktig del av mode? Trender och olika stilar brukar ju röra sig i cirklar, de försvinner men kommer nästan alltid tillbaka igen. Det brukar ju gå cirka 20 år innan någonting känns aktuellt igen. Det är någonting som verkar dra oss tillbaka, visst omformulerar vi och omförhandlar vi trenderna men de är ofta inspirerade av det gamla. Jag menar gjorde inte Prada ett par väldigt liknande skor (som mina röda blomskor) förra säsongen? De med blomdetaljerna? Mode kanske alltid är nostalgiskt?

Prada SS13

Tjenus genus. Nu tänkte jag helt ohämmat dela med mig av lite personliga tankar igen.

Imorse tänkte jag kliva ut genom dörren iförd en sjukt tight klänning. Jag klev istället ut genom dörren iförd en enorm t-shirt och ett par enorma shorts, alltså iförd någonting som dolde hela mig och min kropp. Idag var en sådan dag då jag fick en helt gigantisk klump i magen av tanken att vistas offentligt i en tight outfit. Jag såg framför mig hur en rad obehagliga karlar skulle (som de alltid gör) ta sig rätten att glo sjukt opassande på mig och min kropp. Jag fick typ ångestsvettningar och satte på mig tältet.

Idag blev det alltså ett tält. Tältet gör att en inte kan skymta ens kropp. Obehagliga män kan alltså inte avgöra hur stor/liten röv en har eller hur stora/små pattar en har. Obehagliga män kan inte heller sitta och fantisera ihop någonting för tältet lämnar liksom FÖR mycket åt fantasin. En kan smidigt glida förbi utan några otäcka blickar, tack vare tältet.

Det kanske är sjukt att jag ger efter och sätter på mig ett tält. Men ibland orkar en bara inte. De flesta dagarna sträcker jag på mig och ger fan i de opassande blickarna (eller tittar argt tillbaka), för jag ska få klä mig hur jag vill utan att någon oinbjudet tar för sig av min kropp. En bekräftar liksom lite den här våldtäktsmentaliteten när en lägger ansvaret på sig själv. Lite som att vad jag har på mig ger folk rätt att ta för sig av min kropp, som om den vore till för alla som vill ha av den. Jag ska fan inte vara lite försiktig och nyanserad och säga folk heller, för jag talar ju om män. Det är BARA män som tänker att en kvinnas kropp ALLTID är till för dem, och att en klär på sig för deras jävla skull.

Jag kommer ihåg när jag hade en väldigt urringad tröja på mig, gled omkring med den- minding my own fucking business, och givetvis stannar en bil med två äckliga karlar som hängde ut genom fönstret och tutade, ropade och glodde sönder pattarna. En annan kväll när jag hade ett par byxor med Nikes slogan “just do it” på baksidan hörde jag ett gäng snubbar som skrattade och gormade: "hahahaha just do her". Det är så sjukt att 1: de tar sig rätten!? 2: de lyckades sexualisera Nikes klassiska slogan.

Det skrämmande är att jag ibland, eller under vissa perioder genom åren, har sett ner på brudar med typiskt “brudiga” eller “sexiga” kläder, som att de med dem hänger sig åt patriarkala ordningar och objektifierar sig själva. Det är så skevt, att det då skulle vara deras eget fel om någon ropar hora efter dem eller tar dem på röven på krogen. Under dessa perioder har jag själv endast klätt mig i polotröja och långkjol i något slags försök att hålla låg profil och undvika att bli sexualiserad, lite som idag.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta, men kanske något i stil med: just stop it? Detta beteende är så HIMLA skevt och VERKLIGEN föråldrat. Det är fan 2014. Nu går jag hemifrån: och min kjol är läskigt kort.