Att befinna sig i publiken på dagens första Bråvallaspelning, med den hett omdiskuterade Zara Larsson, är ungefär som att befinna sig i hennes kommentarsfält på Instagram.

Otaliga killgäng skriker ”visa pattarna” medan deras tjejkompisar ser obekväma ut. En tjej skriker sig röd i ansiktet på någon som kritiserar hennes uttalanden de senaste dagarna. Folk gråter och skrattar och vrålar ”jag älskar dig Zara”. Alla tar selfies mot scenen.

Den främsta kritiken mot Zaras egen kritik angående hur Bråvalla lanserar sina bokningar har varit att hon tror för mycket om sig själv. Men Zara Larsson har inte hybris. Hon är exakt lika stor som hon tror sig vara. När hon ropar från scen att alla kan texten till hennes hitballad Uncover är det för att varenda människa omkring mig kan varje rad. Med den här spelningen, komplett med talangfulla dansare och litet band, bevisar Zara att hon är precis så mycket världsstjärna som hon faktiskt vill vara. Alla har bara inte upptäckt det än.

Efter en smärtsamt lång tid av att försöka undvika Stiftelsens konsert (jag lyckas inte) letar jag mig in i ett tält för att se Little Jinder. Hon tackar de som kommit dit istället för att se Major Lazer på största scenen, tittar på setlisten hon klottrat ner på sin arm – men det tar ett tag innan hon lyckas komma igång.

Det charmiga med Josefine Jinder är att hon ofta visar prov på stor transparens, både i låttexter och intervjuer, vilket också återspeglas live. Det är mycket teknikstrul och felsjungningar. Men det är trevligt att det känns lite hemmagjort – och dessutom har hon mycket framgångsrikt arrangerat om Ful och tråkig tjej till en sorts trummig happy hardcore-låt. När Rebecca & Fiona kommer ut för att sjunga Vita Bergens klockor och avslutande Sommarnatt, med en flaska bubbel i högsta hugg, finns det inte mycket kvar att klaga på.

Kents konsert är jag tyvärr för nostalgiskt jävig för att skriva något om.

/Greta Thurfjell

Läs även tidigare rapporter från Bråvalla – dag 1 och dag 2. 

Det första jag ser på Bråvallas andra dag är Mapei. Förvånansvärt många andra gör samma sak, med tanke på att klockan bara är två på dagen, men så är hon också värd det.

Hon åkallar solen som vägrat titta fram under stora delar av festivalen, jublar när den äntligen gör det: "Vi är häxor!". Hennes självklara blandning av rap och sång gör sig bra mitt på dagen, trots allt, och hon charmar publiken fullständigt med sitt mellansnack insprängt i låtarna. Det är härligt att se henne så lekfull och rar, särskilt när hon avslutar med en utökad liveversion av magiska Don't Wait, komplett med stråkar och robotdans till det förlängda Daft Punk-sång-partiet. Solen försvinner igen i exakt samma ögonblick som hon går av scen.

Ett tag befinner jag mig, precis som igår, i stand up-tältet. När David Batra uppträder har folk ställt sig intill tältduken på utsidan för att få skratta, eftersom lokalen är överfull. Han skojar om GPS-röster och (något förvånande) sin politikerfru. David Sundin drar några ordvitsar i egenskap av Alla Mina Kamrater-medlem. De övriga medlemmarna gormar uteslutande om knark.

När Seinabo Sey kliver ut på den röda scenen känns det som att publiken kollektivt håller andan. Det senaste året har hon med bara några få låtar präglat musik-Sverige, och nu vill folket se vad hon går för. I sin röda sidensärk fyller hon liksom upp scenen helt själv, med sin röst och sin närvaro, jag vet, ingen är förvånad.

Kanske funkar hennes set egentligen bättre för en sittande inomhuspublik, men vilka är vi att klaga? När hon gör sin Rather Be-cover innan showen exploderar i den förväntade Younger-finalen finns det inget att tvivla på: Seinabo är här för att stanna.

... Still, so often they are! Rubrik: Gaffa. 

Robbie ”fucking” (smeknamn: hans eget) Williams hör jag lyckligtvis på säkert avstånd. Eller, inte tillräckligt säkert. Jag hör honom slakta den ena låten efter den andra, från Lordes Royals till Bohemian Rhapsody, i ett rasande showtempo. Per Sinding-Larsen ber mig skriva att Let Me Entertain You är en vidrig låt. Jag frågar mitt sällskap om det verkligen är Williams som har gjort We Will Rock You. Tydligen står 35 000 personer framför scen.

Det har gått rykten under dagen om att Silvana Imam skulle ställa in sin late night show på festivalen, kanske på grund av hennes nästa album skjutits upp. Men när hon kommer ut på scen är allt sig likt. Hon har röda rosor som backdrop, en eldigare version av Kim & Kanyes bröllopsvägg, och bakom två skärmar står hennes anonyma musiker. Otaliga andra artister springer in och ut på scenen – Beatrice Eli, Sabina Ddumba, VAZ… De dränker publiken i strobe och bengalrök. Efter spelningen ser jag Silvana rusa ut på scenen igen för att dela ut rosor till de fans som troget stått kvar. Vita, den här gången.

/Greta Thurfjell

P.S. Inför dagens första spelning på Bråvalla: läs vår recap av Zara Larsson/Expressen/Günther-bråket. D.S.

Jag vadar igenom högarna med hö som av någon anledning strategiskt har spritts ut vid ingången. Det märks att jag är på landet. Nej, jag skojade. Jag är på Bråvallafestivalen utanför Norrköping.

Dagen börjar dessvärre med ett gäng besvikelser. Den första: Angel Haze har ställt in. Inte förrän jag står framför scenen och undrar var den amerikanska rapstjärnan håller hus nås jag av nyheten att hon har haft flygstrul och därför fortfarande befinner sig på hemmaplan – något hon inte verkar särskilt ledsen över, eftersom hon har så mycket universum att tänka på.

Sen gör jag bort mig i ciggkiosken. Jag är redan sur för att de inte säljer Camel Activate Purple – ja, jag är från Stockholm – när en milt förvånad röst säger: ”Nej, vänta, du måste använda bandet?”. Jag har glömt att min plånbok numera sitter på mitt festivalarmband, och istället stått och viftat med mitt visa-kort framför en sensor. På Bråvalla sköts all betalning via ett chip som man får fylla på i små baracker. Skamsen och rodnande går jag och ställer mig i den kön.

Bråvalla serverar inte bara musik av typen ”allt”, utan har även byggt upp ett cirkustält och fyllt det med stand-up. Eftersom mitt sällskap är komikern Petter Bristav, även känd från den Festivalpodd vi gör tillsammans, kommer jag gång på gång tillbaka hit. För det mesta är det ganska stillsamt.

Men när en dansk man i skräckande sjuttiotalsfrisyr och röd polotröja kommer upp på scen fylls tältet som genom magi av hundratals ungdomar. Tydligen är komikern Patrik Larssons karaktär ”Karsten Torebjer”, som återfinns på SVT Play, bland det roligaste som hänt nittiotalisterna – trots att hans skämt består av att han dricker Gammeldansk och omtolkar Pølsemannen till ”Köpenhamns mest kända blottare”. Danskhumor – hett igen!

Men sen ljusnar det – inte bara vädermässigt. A$AP Rocky kommer ut på scen till A$AP Mobs Hella Hoes, vrålar ”I got hoes” framför en backdrop av en naken, dansande tjejsiluett. Jag förutspår ett Outkast-bråk men som tur är verkar kultursidorna hålla sig lugna. Han presenterar sig med orden ”I go by the name A$AP Rocky, the pretty motherfucker”, och förlåt, men det är han verkligen. Mysigast stund: när han bjuder upp sin kompis Joey Bada$$ som spelat tidigare under dagen och de hoppar fram och tillbaka över scenen, två modemedvetna små kanonkulor av överskottsenergi.

Rebecca & Fiona har en oförtjänt liten publik när de går på scen, även om den sen växer. De vrålar ”come on party people”, projicerar Lindsay Lohans skandalrubriker bakom sig, och trycker på play. Mer än att det är ett bra set – vilket det är, även om jag hade velat höra mer av deras egna låtar – är det underbart att se dem dansa, skrika, sjunga med. Två synkroniserat vevande siluetter mot den grälla backdropen, som emojin med två likadana, armkrokande tjejer i baddräkt.

När de skriker ”fuck Maskinen, jävla gubbar” om sin rivaliserande akt, på en scen några hundra meter bort, är Bråvallas första dag som bäst.

/Greta Thurfjell

P.S. Tyvärr för festivaler ibland också med sig mänsklighetens avskräde. Läs HanaPee om gårdagens våldtäkter på Bråvalla. D.S.

Ett blekt Bråvalla under sista dagen.

De mörka molnen har inte lämnat Bråvalla när lördagen tar sin början. Campingen liknar ett slagfält fyllt av förlorade själar. Var gårdagen festivalens sista dag? En kan nästan misstänka det då besökarna verkar mer än uppgivna inför faktumet att den svenska sommaren inte kommer återvända innan festivalen når sin ände. Mer än någonsin skulle de behöva den helande kraften i solens strålar, men regnet är i luften och nu kan de endast be för att blixtrar inte kommer vända upp och ner på allt igen.

Jag själv är också tämligen sliten efter en lång gårdag och de kalla vindarna, när jag vandrar över festivalområdet, verkar vilja ta mig långt därifrån. Men efter att ha lyckats ta mig från Sensation-scenen vid norra delen av området till tältet Pacific verkar jag ha hittat hem. De kalla vindarna avtar och tillsammans med min vän Martin tar vi oss långt fram för att finna några andra av våra kamrater - samt omringa oss av den mänskliga värmen. På scenen ska Robert Hurula Pettersson ta plats med band för att återingiva lite hopp till frusna åskådare.

Hurula med band - kanske festivalens snyggaste?

Hurula har en bakgrund inom punken som sångaren i Umeå-bandet Masshysteri, och visst lever punken än när han står på egna ben. Men denna dansvänliga punkrock i indiekostym låter inte publiken vila. Debutalbumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för tjöt med refränger om revolt och brustna hjärtan. Ett ungdomligt rockepos som gör sig perfekt på en scen och fyller bröstkorgar med värme medan fötterna dömnar. Även fast Hurula kanske inte längre är Satans barn så tycks han besitta demoniska krafter när de tappra fansen längst fram fångas av hans textrader. "Allt ska försvinna/inatt ska vi brinna" sjunger han och med den glöden ges den gråa festivalen den nytändning som krävs.

Punken skall leva vidare under dagen, antingen från åldrade legendarer likt Bad Religion eller The Offspring (okej, det kanske finns några undantag där). Men de har knappast samma energi som Hurula med band eller den attityd kvällens headliner besitter: Kanye West.

Egot rapparen från Chicago besitter är minst sagt storslaget, det krävs ändå en hel del för att kunna titulera sig själv "the number one rockstar in the world" (något han hinner göra nästan direkt). Är han just världens största rockstjärna? Kanske inte. Men kan han ställa till med en sjuhelvetes show? Definitivt. Yeezus vänder upp och ner på Bråvalla utan den massvisa scendekor eller gäster likt Jesus som han erbjöd under sin senaste USA-turné. Här har vi istället en minimalistisk tillställning med en gigantisk rektangel - tillika projektor - som dess mittdel, en dj samt Kanye själv. Det är en kavalkad av hits han har att dra av, från debuten College Dropouts soulsamplande låtar till senaste albumets dystopiska inferno av synthar. Här är han en frälsare av rang och församlingen älskar sin profet, speciellt när han har något att klaga över - här bland annat media - med sina rants. Även fast den besitter ett underhållningsvärde i sig måste jag vände ryggen till under Kanyes långa monolog, det finns nämligen en artist kvar att se. 

Att få till en bild under Earl var ett uppdrag dömt att misslyckas.

Vi återvänder till Pacific-tältet för festivalens allra sista uppträdande på den allra minsta scenen.  Från Los Angeles har den unga rapparen Earl Sweatshirt tagit sig. Odd Future kollektivets utan tvekan mest begåvad rappare har samlat en skara av hängivna fans - där fiskehattar verkar vara ett återkommande stilgrep. Jubel uppstår redan när de kan skymta dj:n Taco - även en del av kollektivets tv-serie Loiter Squad - som startar det hela med ett set av basfyllda traplåtar. När musik från namn likt Young Thug ljuder från högtalarna blir det allt svårare att stå still. Det är svettigt och smått våldsamt när publikhavet blir till en storm av vågor.

Sedan kan huvudpersonen själv inta scenen och kaos bryter ut. Han har kanske inte närvaron eller lika mycket kärlek för anarki som sin vän Tyler, the Creator men Earl kan ändå ställa till med ett storslaget uppträdande. Rap anklagas ofta för att vara en rätt trist genre när det kommer till livespelningar. Men det är en myt som tillhör den äldre generationen. 20-åringen på scen vill inget annat än att någon ska lämna tältet med en blodig näsa, något han verkar nära på att uppnå med låtar likt Orange Juice och Earl. En misstanke är att kanske inte så många av fansen är några erfarna punkare, men doften av svett är så nära en punkspelning du kan komma i detta sammanhang. Här ses ett flertal halvdana moshpits och några fans försöker även surfa på det vildsinta havet. De faller dock platt, något Earl inte behöver känna igen sig i. Av de uppträdande jag fick ta del av gav han mig det svettigaste och mest adrenalinstinna av dem alla, en perfekt sorti för festivalen.

Efter en dag dominerad av mörker och regn ser samtliga på väg mot campingområdet inte längre så uppgivna ut. Festen verkade kanske ha fått sig ett tidigt slut under dagen men nu var den igång igen för fullt. Värmen fanns inte i vädret utan i musiken, och vem behöver solen när du har punken?                             

Pharrell fann även - lite oväntat - ett hem på campingen.

Festivalens bästa utstyrsel?

Angelica, Amanda och Victor med vänner hälsar från festivalen medan jag tackar för mig!

/S

Andra dagen på Bråvalla kunde ha slutat i tragedi efter att blixten slog ner på campingen vid 14-tiden. Sex personer fördes till sjukhus med skador men arrangörerna kunde senare rapportera att läget bedömdes som stabilt för samtliga. En oerhörd lättnad för många vars tankar var med de drabbade. Festen fortsatte och de mörka molnen i himlen lättade senare upp för att göra plats för solen. Då var fredagen officiellt igång.

Ni har säkerligen hört talas om regndanser. Den ceremoniella dansen är ett litet knep indianer i Nordamerika har använt sig av för att skydda skörden under sommarens långa dagar. Här i Bråvalla vill besökarna dock hålla sig så långt borta från skyfall, därför tog några sig an uppdraget att locka fram solen med en egen ritual. Uppe på ett husvagnstak vid campingen dansade ett gäng tjejer och killar till ljudet av housemusiken från Sensation-scenen. Hur mycket magi som var inblandad vet jag inte men deras flörtande med solens gud gav resultat och efter ett tag sköljde den värmen över dessa genomblöta människor - huruvida det mestadels var svett eller regn som täckte deras kläder vet jag inte.

Diverse utstyrslar verkar vara mer populära än någonsin inne på campingområdet. Vad ska man säga om denna man utklädd till en av Bananerna i Pyjamas? Cirklen är kanske sluten för alla de människor som växte upp med Lattjo Lajban nu - med en alkoholhaltig dryck i ena handen och mobil i andra - kan skoja och stå på med denna banan. För tro mig, många ville ta selfies med B1 - eller B2, vem av dem han skulle föreställa fick jag aldrig något svar på.

Med risk för att låta som en klyschig musikskribent men behöver jag säga något mer? Festivalens snyggaste tröja? Jag vågar påstå det. Samtidigt idoliserade jag delfinen Flipper som ung, det kan spela in.

Jag har talat om den nya trenden tidigare och här har ni - ett tämligen smått - bevis. Tårtatueringen verkar ha gått och blivit mainstream sen Jeremy Meeks mugshot spreds över internet, något dessa herrar har plockat upp. Ni kan se tåren under ögat på Fredde till vänster men huruvida han har blivit mer babe än tidigare håller vi osagt. Låt oss bara hoppas att han inte går helt in i rollen som Meeks och blir en fängelsebabe vid festivalens ände. 

Dagens bästa konsert? Den levererade nog Chicago-rapparen Chance The Rapper med ett fantastiskt set inne i Pacific-tälet, en av festivalens minsta scener. Det var en energisk Chance på scenen som var helt förälskad i sin publik. "I love this crowd ... Yeah this is a goddamn show" uttryckte rapparen till publikens jubel. För jublades gjordes det ofta, mellan nästan varje låt släcktes scenen ner vilket resulterade i applåder och rop. Fansen orkade helt enkelt inte vara borta från sin älskade idol och tillsammans med trummor, synth samt en saxofon ställde han till med en äkta fest.

Kanske säger han det ofta men det kändes ändå äkta när orden "best concert I've been to" lämnade Chances mun, speciellt när han började tala om hur fascinerande det var att alla kände igen honom. Det var ändå inte längesen han slog igenom, något som inte syntes. Det råder ingen tvekan om att Mando Diao - i ny synthkostym - vid den stora scenen på andra sidan festivalområdet stod i skuggan av denna fantastiska underhållare.

Dagens tips! Håll utkik efter gänget klädda i kläder dränkta med pizzabitar. De ställde till med en ordentlig fest under natten inne på campingen och den lär fortsätta idag. Festivalernas renässansman Frej Larsson från Maskinen, Far & Son osv. hänger även med dem och vem vet vad han kan ställa till med? För om det är något han känner till så är det festivaler, beviset finner ni här.

Det är svårt att förklara exakt hur såld jag blev på denna tygväska men herregud om den inte är fantastisk. Ägaren Hanna är - precis som jag - ett fan av den gamla 80-talsrullen The Goonies och med hjälp av Chunk tog hon sig fram genom festivalområdet. Vi var dock båda skeptiska till den potentiella uppföljaren som har diskuterats nyligen, men det återstår att se. Här på Bråvalla går det inte att ta ut något i förskott bland regnet och solen.

/S

Ambitionen för årets festival verkar vara effektivitet i form av ett chip. Ni har säker redan hört om gårdagens haveri, något som färgade hela festivalens första dygn. Var din syn än kunde nå fanns köer. Matstånden är självklara men tro inte för en sekund att påfyllningsstationerna kom undan. Platserna gjorda för att fylla festivalband med kontanter var självklart eftertraktade vilket resulterade i att mängder av människor fick köa utöver festivalen.

Men trots det lyckades första dagen bli en lycklig historia. Den svenska sommaren var total och utan vatten levde du osäkert. Vatten och festival går dock inte alltid hand i hand då många väljer alkoholen före naturens heliga dryck. Därför var det kanske ingen överraskning att redan när jag anlände vid klockan 11 tycktes en del vara slutkörda. Sandplanen med några strån av gräs längs med festivalområdet verkade vara en tämligen skön plats att finna ro på bland myllret av köer.

Den hypnotiserande Future Islands-dansen har blivit populär på campingen.

Inne på campingen var dock festen igång bland kåkfarartatueringar och superhjältar. Från äldre rockgubbar till yngre besökare på sitt första festivaläventyr, alla tillsammans på vad som nästan skulle kunna liknas med en folkfest - om en något berusad sådan. Det finns en risk att medelåldern har sjunkit betydligt idag efter att Iron Maiden avslutade sin konsert.

För konserter var det många av, och några av de största namnen på festivalen ställde sig på scenerna igår för att ge fans ett överflöde av musik. En av de mest besökta var säkerligen scenen Luna där Markus Krunegård kicka igång spektaklet och M.I.A. avslutade. Men mest efterlängtad och förmodligen omtalad var Lana Del Rey - melankolikens drottning - som steg upp på scenen vid klockan 21.

"Har du en cigg?" eller "har du en tändare?" är återkommande frågor här på Bråvalla men inget Lana behövde oroa sig över. När nikotinabstinensen kickade in var det endast att ropa så blev hon serverad med en redan tänd cigarett till sångerskan.

"So amazing to be here" uttryckte sångerskan mer än en gång och visst såg Lana allt lycklig ut. Med ett leende på läpparna sträckte hon ut sin hand i ett publikfrieri och de kunde endast ta den. Det var upplagt för allsång under storslagna hits likt Born to Die och Video Games. Dock såg hon lite ensam ut där uppe på den stora scenen endast med sitt band. Men rösten bar konserten även fast instrumenten stundtals dränkte den. Lana fann även ett perfekt tillfälle att besöka fansen längst fram. Uppstod hysteri? Absolut. Men hysteri är inget sångerskan räds och hon mottog ett flertal kramar från tårögda fans. Utrymme fanns även - turligt nog - för selfies och hon vann en Coca-Cola-keps på kuppen. Lite oväntat kanske att låten Cola inte framfördes, men textraden "my pussy tastes like Pepsi Cola" skulle kanske kunna uppfattas som hyckleri när rivalen prydde hennes huvud.

Konserten nådde sedan sitt slut med National Anthem och en evighetslång falsett. Sedan vandrade Lana Del Rey - utan något ord - av scenen. Det verkade dock inte störa publiken där majoriteten liknade medlemmar av en religös församling med blommor i sitt hår. Skulle det vara sista gången eufori uppnåddes framför Lunas scen? Nej sanden skulle komma att slå återigen när M.I.A. äntrade scenen vid midnatt för första dagens sista uppträdande.

Det går nästan att likna publikhavet med ett dansgolv på en punkspelning när några av rapparens mest hektiska låtar spelades. Yolo-parodin Y.A.L.A. tog uttrycket till nya nivåer när det blev nästintill farligt att vistas bland de närmast scenen. Fötterna värkte medan M.I.A. - tillsammans med galna fans från publiken - utan problem dansade längs med scenen. När genombrottslåten Paper Planes går igång följer ändå frågan: borde inte detta ha varit festivalens avslutning istället för messias Kanye West?

Svaret på den frågan väntar på lördag, det är dock imorgon och först ska jag försöka ta mig igenom denna dag i rockens tecken. Har du fobi för elektriska gitarrer är detta kanske den dagen du håller dig nära tältet när band likt The Hives och Kings of Leon ska göra sitt avtrycka på Bråvallafestivalen. 

Dyr mat på festivalen? Jag har funnit en lösning, men den är inte smärtfri. Några kilometer bortanför området finner ni pizzerian Marinara där priset har fallit för festivaltrycket. Jag gjorde min journalistiska plikt och uppsökte denna mytomspunna plats. Tur nog var kön inte lång och pizzan - som endast kostade 25 kr - var tämligen god. Vi får se om det blir en valfärd även imorgon. Den stora frågan för alla pizzaentusiaster kvarstår dock: hur kan en Vesuvio vara dyrare än en Margarita?

Dagens tips till Bråvalla! Möjligheten att ladda mobilen i baren är något som har tagit sig till Stockholm. Kanske något för festivaler? Vore väl minst sagt jobbigt att missta en sommarflört vid baren när batteriet dör.

Resultatet av långa köer.

Ni har kanske hört, Bråvalla 2014 är ett slagfält. Eller nej, kanske inte exakt så, men visst rådde det viss panik inne på festivalområdet där ett tag. Bråvalla vill nämligen göra sin festival fri från kontanter. Därför styrs all betalning genom ett chip belägrat i ens festivalband.

Detta system testades på danska festivalen Northside förra veckan och redan då verkade allting inte stämma. Det fungerade inte riktigt som arrangörerna hade önskat och i slutändan fick några av besökarna betala med kontanter för sin mat. Samma problematik uppstod även idag på Bråvalla när festivalområdet öppnade upp sina dörrar. Tydligen handlar det om en – numera ökänd – kod som stånden behöver för att kunna öppna upp sina kassor. Jag antar att detta är vad vi får när vi vänder oss till tekniken, härnäst anländer Skynet och snart vandrar mordiska robotar längs vår jord.

Okej, så pass dramatiska ska vi inte vara. Problemet verkar vara löst och människorna på campingområdet har inte ens blivit påverkade. På tal om campingen, solen ligger över och en dimma fylld av cigarettrök rör sig längs med marken. Ingen tycks ha missat att det är festivalens första dag då festen befinner sig vid varje hörn.Om en robotapocalypse är annalkande spenderar jag gärna mina sista timmar här innan en armé av hungriga festivalbesökare startar en revolution. För det är största farhågan just nu, kommer chipen börja krisa igen? "Skandal" utropar de på campingen som sympatiserade med sina jämlikar på festivalområdet. Låt oss hoppas att de inte heller drabbas.

En trend på gång? Ja det verkar nästan så. Ni känner kanske till Jeremy Meeks, mannen som arresterade och vars mugshot spreds över Facebook. Hela världen – eller i alla fall några – förälskade sig i honom och hans tatuering av en droppe tår vid vänstra ögat. Här på Bråvalla har jag sett ett flertal med just den tatueringen men som om inte det vore nog har även några ritat det en egen tår. Ny kåkfarartrend på gång? Ja, jag vågar chansa på det.

Håll även koll efter drönare över Bråvalla. Killarna vid Soffta brukar oftast kränga solglasögon och uppblåsbara soffor när de är på festival, men att de skulle vara piloter kände jag inte till. Eller ja, piloter, Jens Engman som ligger bakom märket plockade fram en drönare och tog den på en lång tur över campingen. En magnet för flygintresserade, frågan återstår nu hur länge det kommer dröja innan besökare slåss för en flygtur.

/Svante Allmungs