Jag vet inte vad det är med mig? Läser varje dag om saker som upprör mig men för tillfället är jag utpumpad. Det känns som om jag rör mig snabbt genom en land som förfaller, jag sitter på tunnelbanan och sluter ögonen, tycker mig ser hur byggnaderna runt omkring mig rasar. En ung man dör för att ingen vill skicka en ambulans, ett par är tvungen att sätta sitt barn på dagis hos en religiös sekt för att det inte finns några platser och Metro kör ett löp om Stockholms farligaste parker som igen drar igång den klassiska gamla myten: På stan är där du kommer bli våldtagen.
Själv känner jag att jag håller på att tappa det. Jag blir så fucking arg i min vardag hela tiden men vet inte längre hur jag ska formulera mig. Någon skriver något som jag tolkar lätt nedsättande på facebook och jag hetsröker två cigg på raken. En kille fräser åt sin tjej på tunnelbanan och jag kör naglarna långt in under nagelbandet. På Mellqvist är där bara vita män med datorer och det flimrar framför ögonen, jag är tvungen att slarvigt vika ihop min Aftonbladet och skynda mig därifrån. På Kåken står jag framför någon snygg jävla kille, full som ett as, och försvarar planekonomin.
Jag är så jävla jävla arg.
Det var inte i det här jag skulle bli vuxen. Även om det inte är länge sedan känns det som hundra år sedan jag stod i Slottsparken i Malmö och höll mitt första maj-tal. Lika nervös som jag var den dagen har jag aldrig varit innan. Under ett träd stod pappa och grät, med en cigg i munnen, han hade vindjacka på sig. Mamma stod på andra sidan parken och efteråt kom hon fram och kramade mig, jag fick hennes långa sprayade hår i munnen, hon sa att hon var stolt. Jag slogs så mycket då. Varje dag slogs jag för det jag trodde på. Nu då? Jag vet inte. Nu ligger jag med snygga män och kommer hem till en lägenhet utan möbler i för jag inte har råd. Jag bor i tredje hand. Mina vänner är arbetslösa.
Jag går ofta på fest. Jag ligger ofta i min säng och tittar på filmer jag inte minns någonting av när dom är slut. Ofta börjar jag se filmer och förstår först efter en timme att jag redan har sett den.
KÄRA KAMRATER! Så började mitt första maj-tal som jag höll för flera år sedan. Ibland saknar jag den tiden. Det var mycket enklare då. Det är enkelt att vara vänster när du har ett helt parti i ditt rygg. Eller nej, förlåt, det är enkelt att vara vänster så länge du tänker exakt som det partiet du har i din rygg. Men världen och tanken funkar inte så. Det går inte att vara partipolitisk. Hur ska man kunna vara det? DET GÅR INTE SÄGER JAG. Ni är wack, alla ni som är partipolitiska. Jag tycker verkligen att ni är det, och jag har faktiskt rätt att tyckad det för jag var en av er.
Skrev nog en dålig krönika idag. Ibland har man inte det i fingrarna bara. Det är okej. Jag förlåter mig sjäv. Som tjej måste du varje gång du gör något halvdant säga till dig själv, flera gånger, DET ÄR OK. JAG FÖRLÅTER MIG SJÄLV.
Äh va fan. Jag vet inte ens om jag är arg. Jag vet bara att... HAHA. Jag vet ingenting längre. Jag blir äldre för varje dag som går och jag vet mindre.
Förra veckan åt jag korv med Robert. Han sa såhär
E du vänster
Då svarade jag
Klart jag e vänster, e inte du?
Då sa han
Jag vet inte. Man kan inte bara vara vänster. Man måste göra något. Jag vet inte om jag får säga att jag är vänster.
Vet ni att det är så. Är du vänster måste du göra något. Nu ligger jag här i sängen och glor på någon film jag redan glömt bort och frågar mig själv om jag förtjänar att vara vänster.
KÄRA KAMRATER!!!! Slut
