Ett inlägg om mat.

Våran sista gemensamma turnémiddag var på Bon, en fransk restaurang i Göteborg. Vi led med servitrisen som föll pladask på gatan (lyckades rädda tallriken, men inte biffen). Imponerande ändå!
Senaste tiden har alla i bandet velat käka på franska restauranger, men jag förstår inte grejen. Förut var både Indiskt och Mexikanskt förbjudet. Både jag och Jossan la alltid in var sitt veto. Man betalar 250:- för ett vetokort och kan bara använda det 1 gång. Allt eftersom våra smaklökar utvecklades kunde vi börja öppna dörrarna till Alo gobin och Tamalesen. Men jag måste bara fråga. Vad är grejen med fransk mat? Själv tycker jag att det är ganska meningslöst. Oftast smakar det bra, men inget speciellt.
En gång var vi i New York och skulle ha ett lunchmöte med lite skivbolagsfolk. Jag var sjukt peppad på någon god Mexikansk restaurang eller maffig Italiensk, men som vi alla har lärt oss vid det här laget; skivbolagsfolk gillar franska restauranger. Hur som helst så beställde jag en BLT-sallad och kände att det inte kunde gå fel. Salladen kom in, ett kluvet isbergssalladshuvud med strössel av bacon och några tomattärningar. 
Enkelt och elegant tyckte säkert kocken. Enformigt säger jag.

Sådär. Nu vet ni min åsikt i denna viktiga fråga. /Johanna