Åh nej, en till bloggare som ska utnyttja tillfället att blogga om Apple, nu när Steve Jobs har dött. Ni gissade rätt! Visste väl att majoriteten av mina bloggläsare är kloka sådana. Men jag tänkte istället berätta om min första iPod. It looked something like this.
You're still with me? Super. En blå, alldeles för stor iPod Mini. Jag kan ha varit 14 eller 15. Jag kan ha fått den i julklapp eller födelsedagspresent. Jag minns inte riktigt, men jag minns hur tappert pappa jävlades med iTunes och min PC. Han satt i timmar, på mitt rum och svor över min nyfunna vän. Förbarmade sig över iTunes. Funderade på att lämna tillbaks skiten. Men så gick det. Någon gång vid elva-tiden på kvällen var iTunes installerat och min iPod connected. Jag förde över låtar. Låt efter låt. Det kan ha varit hela Live Through This, delar av Britney, det mesta från Nevermind och några one-hit-wonders som C'mon, C'mon. Hello, minns jag var med. Den nynnade jag på många gånger på sexans buss till skolan.
Min blåa iPod Mini var min käraste ägodel. Jag minns första repan. När äpplet på baksidan fick ett litet, litet hack och den vita färgen skrapades av. Skräcken. Jag minns också hur jag brukade ligga i sängen, tätt ihopkuren med min mekaniske vän. Vi hyperventilerade av solot i Smells Like Teen Spirit, lufttrummade med Waiting Room och grät tyst till Transatlanticism. Vilka tider. Jag tyckte länge att det var den bästa presentent jag någonsin fått - tills pappa köpte en biljett till Britney i Globen, dårå. Han sa att han aldrig mer skulle köpa en jävla produkt från Apple.
Några år senare fick min lillebror en iPhone och själv funderade han på en iPad. "För att koppla ihop datorn med Spotify och ändå kunna lyssna i vardagsrummet." Men det är en annan historia.
iPoden levde inte speciellt länge. Batteriet kukade ur, titt som tatt. Jag sorterade låtar som en galning. Min musiksmak bytte ofta skepnad. Vi gick från pop till grunge till hiphop till reggae. Genom alla identitetskriser, fanns den där, och spelade upp låtar för att lugna mitt förvirrade ego.
Så en dag, i Eslöv vill jag minnas, dog den helt. Hur då, undrar ni? Min dåvarande pojkväns mammas katt kissade på den. Prickade rakt in på den stora vita knappen. Dränkt i katturin. Jag tryckte envist på on-knappen, men inget grått äpple syntes i displayen. Det var då. Lugnt och fridsamt gick den bort.
En månad senare köpte jag en limegrön iPod Shuffle på Apple Store i New York. På Times Square. Sen en svart iPod Nano. Och i mars i år en iPhone 4. Med detta sagt, tänk vad lite teknikrevolution kan göra för en liten tjej, i en liten håla, i en annan del av landet.
Fanks.
