Eftersom det nu är uppehåll i valrörelsen tänkte jag passa på med en recension innan vi får se den rafflande upplösningen i höst.
Valrörelsen är en dramakomedi om en grupp etniska svenskar mitt i livet och deras kamp för kontrollen över en eka i Harpsund. Serien är nu inne på sin 33:e säsong sedan urpremiären 1911, och har alla möjligheter att blir lika långdragen som sin föregångare Tronföljden. Tänk er ett Dallas fast mindre doft av olja och fler partistrateger.
Denna säsong av valrörelsen är den mest hajpade på länge och har i media fått ett super-prefix. Trots en, ur svenskt mått mätt, större budget syns inte mycket av vare sig CGI eller hologram – största delen av pengarna verkar istället lagts på en svårbegriplig dialog samt bilder avsedda för spridning i sociala medier.
Seriens två huvudantagonister är Fredrik, som vi känner igen från såväl säsong 31 som 32, och utmanaren Stefan, en före detta fackföreningsman som hatar folk som gillar att sova på mornarna. Även om maktkampen de två emellan är säsongens centrala tema så spänner handlingen över så vitt skilda områden som thunderclaps, Attefallshus, gruppselfies, la belle epoque och foodtrucks som ockuperar TV-studios.
Även om ansatsen finns där står Valrörelsen ofta och stampar på samma ställe, många delar känns som rena transportsträckor där vi åskådare inte lär oss något nytt. Vi ser den ena sidan skrika ”regeringsduglighet” medan den andra kontrar med att säga så lite som möjligt. Karaktärsfloran är också stundtals lite rörig, tänk Games of Thrones om den skulle vara skriven av en statligt anställd handläggare.
En del karaktärer känns heller inte trovärdiga, ta till exempel justitieministern Beatrice som i ena sekunden postar en satirartikel som den vore sann för att i nästa sekund stå och dansa till Sound of da police. Kom igen liksom!
Tycker också det var onödigt att ge skurken glasögon. Det är även förvirrande för tittarna att hans medarbetare hela tiden utesluts och försvinner ur serien, här hade det kunnat funka bättre med till exempel namnlösa stormtroopers.
Några delar av Valrörelsen funkar dock väldigt bra, till exempel twisten med Feministiskt Initiativ, Alliansen-peppen med den där härliga Peter Rylander (han borde få en spinn-off-show), när personer i gore-tex-jackor stödåt hamburgare på Max, terapisamtalen med Perris (catchphrasen: ”VEM var den där lilla killen?”) och hon Nuon-Maud (från tidigare säsonger!) som vägrade prata om annat än konstitutionen. Jag gillade även delarna när äldre nyhetsreportrar uttalar ”poll of polls”.
Mid season-finalen med EU-valet kändes dock väldigt otydlig, vad handlade den ens om? Skulle man rösta ut folk ur landet? Gillade dock slutet när de dansade genom att enbart böja på knäna, härlig feel-good!
Överlag känns det som en väldigt ojämn säsong, jag förstod inte alls varför de plötsligt skulle åka på sommarläger och dricka rosé tillsammans. Antar att det var Peter Carnello som tvingade in det för det var produktplaceringsvänligt.
Manusarbetet känns ganska långrandigt och tråkigt, på snudd på triangulerat till döds. Hur gånger kan man egentligen låta karaktärerna säga ”överskottsmål” och ”samarbetsstrategi” utan att tittarna somnar. Framförallt hade man kunnat arbeta mer med debattbitarna – det måste kunna vara mer än att folk bråkar om hur man ska räkna.
De är också tråkigt att de i tid och otid hänvisar i dialog till personer som karaktärerna träffat som håller med dem, vore det inte roligare att ge de personerna lite screen time?
Och för att vara helt ärlig känns inte riktigt ”vi tillsätter en utredning” som världens sexigaste berättartekniska knep. Ett plus är att kostymerna är trovärdiga och härligt norm core.
”Supervalrörelsen” är inte min favorit bland politiska dramakomedier, kvalitetsmässigt är det ljusår ifrån internationella publikfavoriter som valrörelsen i USA 2006. Men inte heller på närmare håll står den upp speciellt bra, danska Borgen hade till exempel ett betydligt rikare persongalleri. Komedidelarna funkar inte heller utan här borde man sneglat på svenska Solsidan – Ove är en betydligt bättre comic relief än Kent Persson.
Dock ska det bli spännande att se upplösningen, utan att spoila har jag hört att alla huvudkaraktärer kommer flytta in i små stugor på olika torg– en svensk verson av hobbitbyn helt enkelt.
Sammanfattningsvis: Säsongsupplösningen känns som make-it-or-break-it för den här ojämna berättelsen, ett riktigt spännande slut kan definitivt lyfta hela säsongen. Ska bli intressant att se vem som tar ansvar för årorna, och vilka som får simma efter näringslivsposter.
