Så kom turen till mig. Äntligen var även lilla jag blessed med ett litet kuvert från SD, fullt av nyttig samhällsinformation. 

SD:s reklamer på tunnelbanan har följts av flera protester. Så även de i brevlådan. Men när jag fick det här brevet kände jag mig inte arg, orolig, provocerad. Jag tänkte bara: att det har gått så snabbt.

Jag minns hur det brukade vara. Jag minns en gång när jag gick genom tunnelbanan med mina vita vänner och några unga män stoppade oss, stack flyers och pamfletter i våra händer.

Eller: inte våra. Inte mina händer.

De gav mina vänner samhällsinformation. Om hur sådana som jag inte hörde hemma i Sverige. Mina vänner gjorde sig av med pamfletterna, skakade på huvudena, drog några skämt, kanske. Jag minns detta: att de där männen fick mig att känna mig just så, som om jag inte hörde hemma. Inte i city. Inte i Sverige. Inte i min kropp, som var för mörk, som tog upp för mycket plats.

Jag minns att de där männen inte ens såg på mig. 

Och nu, tio år senare, får jag deras reklam i brevlådan. 

Vad gör man då? Jo, jag bestämde mig för att, precis som personerna i detta blogginlägg, vara konstruktiv. Och göra en liten SD-loppa (mvh suger på origami)!

Jag valde att utgå från kuvertet, då det hade en snygg, ljusblå färg. Eftersom typ hela universum vet hur man gör en loppa behöver jag ju ej gå in i detaljer, men basically -- vik, och vik igen.

Så fin blev den! Var god notera: den matchar mitt plagg. Och vad finner man då inuti loppan...?

I min extremt oklara handstil: "Hjälp en papperslös!" och "Skänk en tia till en tiggare!" Har även lekt detta med min mamma, som fick: "Lev o arbeta i solidaritet med hbtq-personer!!"

Älskar denna positiva pepp-loppa -- den vill bara väl! Kanske tar med den till min turné bland valstugorna innan EU-valet?