Årligt återkommande Swedish Game Awards släppte tidigare idag talarlistorna för kommande SGA-konferensen (som hålls i helgen). 3 av 19 talare är kvinnor. Vi kontaktade SGA:s Dennis Bagstevold, Assistant project manager på SGA '15, för att få svar på några frågor.

3 av 19 talare är kvinnor – och ingen av dessa är själva spelutvecklare. Varför blev det så här?
– Det har varit en del faktorer som har spelat in till den skeva representationen av föreläsare på vår konferens. Vi som organisation jobbar ideellt med detta utöver våra högskolestudier vilket har begränsat våra resurser och gör att ibland så faller saker som dessa mellan stolarna. Vi har sökt föreläsare först och främst via våra partners som hjälper oss att organisera tävlingen som själva har valt vilka de vill skicka till konferensen. Vi ser ju självklart detta som ett snedsteg från båda parter där vi för vår del skulle behövt vara mer tydliga när vi rekryterade personer som kom och föreläste.

Anser ni er ha något slags ansvar att ha en jämnare representation än vad branschen har i stort? Om inte, varför?
– Givetvis finns det ett ansvar när en skapar något där folk får ta plats och får mer uppmärksamhet än andra. Konferensen som vi arrangerar blir ett forum där studenter som söker sig till branschen, folk i branschen och utomstående får ta del av andras kunskaper och erfarenheter. Om vi endast visar ett perspektiv så blir det väldigt enkelt att folk kan känna sig exkluderade. Vi kan inte tvinga företag och studenter att göra som vi säger, men vårt mål är självfallet att skapa miljöer där alla känner sig inkluderade. I framtiden kommer vi vara mer noggranna med våra önskemål kring talare och vilka som får synas.

Hur reagerar ni på kritiken? Kommer ni kompensera detta på något sätt eller är programmet redan spikat?
– Vi märkte av den skeva representationen i slutskedet av förberedelserna inför konferensen, vilket gjorde att vi trodde att det var för sent att ändra på det. När responsen kom och vi märkte att folk uppmärksammade detta tog vi en extra titt och insåg att vi har tid kvar att göra något åt det. Vi uppskattar att folk bryr sig och talar ut om detta, det är såhär vi möjliggör förändring. Programmet är inte spikat och vi försöker just nu få in fler föreläsare som kan hjälpa oss att jämna ut representationen på konferensen.

Är det svårt att hitta kvinnor som vill tala på SGA? Om ja, varför tror ni att det är så?
– Det är inte svårt att hitta kvinnor som vill tala på konferenser. De finns och är många som Rättviseförmedlingen visar i sin lista över kvinnliga spelutvecklare. Jag tror problemet snarare är att när en jobbar hårt och får tunnelseende så är det väldigt lätt att glömma det stora hela som gör att vi endast fokuserar på saker som vi känner till. Vår styrelse består i dagsläget av sju män och en kvinna. Vi glömde att tänka utanför vårt perspektiv, men tack vare att spelkulturen idag inte blundar för sånt här, så kommer vi inte heller kunna göra det, vilket vi är tacksamma för. Nu har vi turen på vår sida och får hjälp från bland annat olika spelcommunitys, och Diversi, som vi arbetar med för att göra något åt detta.


Dennis Bagstevold, Swedish Game Awards

Tipstack till Anna.

Intels klavertramp kan nog till stor del skyllas på ren och skär okunskap, men frågan är om inte kinesiska elektronikföretaget Asus ändå tar priset. Idag twittrade nämligen Asus ut en bild tänkt att kampanja för företagets laptop/pekplatta ”Transformer Book Flip”. På bilden listas en ”hardcore gamers” och en ”casual gamers” egenskaper. De bådas preferenser är ganska långt ifrån varandra – men de behöver verkligen den nya datorn oavsett.

...och så klart är hardcore-gamern en skäggig dude som klämmer sönder en läskburk med handen och bara hänger med sina polare när det vankas LAN. Casual-gamern är en blond tjej som gillar The Sims och strandpartyn mer än något annat. Asus UK-kontor plockade snabbt ner bilden efter att backlashen drabbade dem, men den stora frågan är ju: finns det sämre tajming? Om det är något de stora internationella hårdvaruföretagen skulle vinna på just nu, så vore det väl att ta ställning MOT sexism och stereotyper?

Tillbaka till ritbordet, Asus.

PS. Åas är det inte första gången det händer...

Exakt hur snabbt skulle internet kunna förstöra ett liv? Ganska ofta tänker jag på hur fantastiskt internet faktiskt är. Vad det gjort för att underlätta mitt liv. Hur mänsklighetens samlade kunskap är inom räckhåll för alla med en internetuppkoppling. Typ. Star Trek-utopin kan väl inte vara långt borta nu? Men så ser jag hur snabbt trollarméerna mobiliseras på internets skuggsidor och tänker att vi inte är värdiga det här. Hur smarta våra telefoner än är, är vi fortfarande bara lågt stående, reflexmässiga djur.

Det händer ju allt som oftast, det här. Men vissa saker stannar kvar lite extra. Som när Anita Sarkeesian kickstartade en serie videoklipp där hon grundligt förklarade vad som var fel i spelkulturens kvinnosyn (bland annat) – och genast blev översköljd av hot om död, våldtäkt och allt däremellan. Jag träffade henne för ett par år sedan, som en av två stycken i Sverige som faktiskt fick intervjua henne. Det märktes tydligt hur hon härdats av det här. Hur försiktighets- och antihackningsåtgärderna liksom blivit en del av hennes vardag.

Den senaste att råka ut för internetmobben är en indieutvecklare som heter Zoe Quinn. Quinn är en ung indieutvecklare som ofta gör sin röst hörd och som skapar spel som Depression Quest, om verkliga och påtagliga ämnen. Hon är ganska mycket som vem som helst. Åtminstone tills för ett par dagar sedan. Då blev hon allmänt villebråd.

Allt började med att hennes ex-pojkvän la upp ett långt meddelande, med chattloggar, där han berättade hur Quinn under lång tid varit otrogen mot honom. Med flera olika män. Män både från spelbranschen och från spelmedia. Ex-pojkvännen valde att lägga upp det här på 4chan.

Högafflarna åkte fram långt innan någon hade ifrågasatt om det här var riktigt. Eller om det ens var en sak internet borde vara med och läsa/lösa.

Vid det här laget diskuterade hela internet Zoe Quinns förmodade sexliv. Till exempel om hur hon varit otrogen med fem olika män. Om hur hon alltid ville ha sex utan kondom med sin pojkvän. Om hur hon hade sex med sin pojkvän, utan kondom, dagen efter hon sugit av sin chef. Många av personerna sägs också ha haft i uppdrag att recensera hennes spel – och de som skriver detta menar alltså att Quinn i princip haft sex i utbyte mot bra betyg på sitt spel.

Men, som så ofta så stannade det inte där. Internets blodhundar hade börjat gräva, och det fanns ingen anledning att sluta när de nu vittrat blod. Misstag Quinn gjort tidigare drogs upp, konspirationsteorier drogs upp i ljuset igen. Det handlade om Quinn som person lika mycket som om hennes yrkesliv och -gärning.

Det sägs att Quinn själv försökt motverka mobben. Att hon använt sig av upphovsrättsliga knep för att ta ner Youtube-klipp som misskrediterat henne. Allt det här har så klart gjort den yttrandefrihet/fri fildelning/etc framför allt-chantande mobben ännu argare.

Quinn började ifrågasättas som feminist. Någon menade att hon aktivt förstört för kvinnosaksinitiativ för att ge sig själv mer uppmärksamhet, sätta sig själv i godare dager. Någon skriver att hon släpar feminismen i smutsen. En annan ser skitsnacket som ett sätt att motiverar sin egen ignorans: "det är sådana här saker som gör att jag inte tänker bli vän med en feminist".

Och det slutar inte där.

4Chan, reddit och internets alla avskrädeshögar kan liksom inte sluta. Quinn blev doxxad, vilket är internetslang för att alla hennes personuppgifter gjordes offentliga. Inklusive adress och telefonnummer. Någon försöker uppmärksamma folk på det orimliga i det här – och direkt skriver tio nya forumanvändare att det faktiskt är Quinn själv som lagt upp (felaktiga) telefonnummer för att verkligheten ska tycka mer synd om henne.

Konspirationsteorierna är nästan lika många som teoretikerna själva. Som små unika snöflingor av renaste jävla galenskap. Flera hävdar att Quinn själv ska vara en av de som anonymt sprider skitsnack om sig själv – för att casha in på något slags sympatipoäng senare. Samma personer hävdar att Anita Sarkeesian gjort exakt samma sak. Och blivit stenrik på det.

Moddarna på flera forum har försökt stävja det här. Tagit bort galna kommentarer, låst trådar och bannat användare. Men varje gång det händer kommer en tio gånger så hård reaktion.

Och det slutar inte där.

Någon gräver upp nakenbilder på Quinn. Det finns ingen hejd på hur lyckliga internets maskar är, ju djupare de lyckas gräva sig ner i en privatpersons tvättkorg. Ju smutsigare desto bättre, oavsett sanningsgrad eller rimlighet.

Quinn själv har uttalat sig kort om saken. Hon vägrar att nämna något om det som hänt mellan henne och hennes expojkvän. Eftersom ingen annan än de inblandade har något att göra med den saken. Men viktigast av allt: hon försöker att förklara att ingens kropp och liv är allmän egendom.

Den arga mobben hävdar att det här handlar om etik, om hur det är ett bevis för hur rutten spelmedia är. Men i själva verket är det bara en nutida häxjakt. Som inte har något som helst att göra med spel, journalistik eller ens kändisskvaller. Det här är bara en ursäkt för en grupp reflexmässiga djur att sätta efter det senaste köttbenet.

Trots att det borde vara den enklaste sak i hela världen att förstå så måste vi påminna varandra om det här gång på gång. Det är inte okej att göra så här. Och att du sitter vid en datorskärm, eller är full med dina polare, är ingen som helst ursäkt.

Det är sånt här som får mig att tappa hoppet. Om internet. Om mänskligheten.

Först av allt: läs det här. En tecknad serie som visar exakt hur långt spelbranschen kommit 2014. Alla exempel på hur The Lady Gamer bemöts är tagna från verkligheten (det här till exempel). Och The Lady Gamer antar jag ska vara en av spelhistoriens minst kända speldesigners, åtminstone i relation till hur känt hennes spel är. Elizabeth "Lizzie" Magie uppfann Monopol 1903.

Och när ni läst serien ska ni nu läsa ett citat som Shaenon Garrity (hon som tecknat det där här ovan) droppade i en intervju med The Comics Reporter. Och fundera om det stämmer överens med någon annan bransch vi känner till.

"To be perfectly frank, I find the institutionalized sexism that permeates the comics industry, from the upper echelons of management to the target audience of socially inept young men, mostly just baffling. It's not something I was raised to have any patience with. And for the last six years, I've worked for Viz. Half of our product line is manga specifically aimed at girls, and most of our popular "boys'" titles have an audience that's about half female, so the interests and tastes of female readers is always of great importance. About half the work we publish is by women. About half the editorial staff is female. All three of the supervising editors I report to are women. I'm not saying Viz doesn't have problems of its own, but the idea of having to indulge the petty power trips of aging male nerds with ingrained Girl Issues is totally alien to me.

Right now, the comics industry seems to be in the midst of a major upheaval, and the schizophrenic position of women in comics reflects this. On one hand, thanks to the whole manga explosion, there are now tons of female comics fans, and publishers are scrambling to provide them with comics. Also, female creators have generally done very well in the burgeoning bookstore market, a fact driven home when a recent Time profile on new graphic novels featured, by chance, only work by women. 

On the other hand, the comics industry continues to be hidebound by the limitations of the direct market and the Diamond monopoly, which, among other things, means that the established boys' club isn't changing much. That goes for the small press and indie end of comics as well as the superhero publishers; everyone is having trouble getting out of this sort of 1990s model of what comics are all about. So it's the best of times and the worst of times for women in comics, both as creators and as readers. Probably the most promising development is that, between the graphic-novel market and the Web, there's less and less reason to get involved in the "mainstream" comics industry at all.

You may note that, in spite of everything I just wrote, I happily write superhero stories for Marvel whenever I get the chance. I'm a complicated woman."

Det pågår ett krig där ute. På ena sidan står vi, männen, som bara vill spela spel, dricka bärs och ligga ett par gånger i veckan. På andra sidan står de som vill ta allt det där ifrån oss. De som vill få oss att äta middag med familjen, titta på löjlig tjej-tv och hjälpa till att välja ut klänningen för kvällen. Kvinnorna. Mammorna. Fruarna. Feministerna.

Det här är ett krig som handlar om din fritid, och i förlängningen – om din manlighet. För hur länge ska du, broder, egentligen tillåta att andra bestämmer vad du ska göra i ditt liv? Hur länge ska du kompromissa? Om du vill spela spel, bli full och komma ska du göra det. Inte låta någon stå ivägen. Och om du gör det kommer vi hjälpa dig. Ingen man ska lämnas kvar.

Det här är ett krig som utkämpas i vardagsrummen, och om du vinner får du chansen att leka krig i tv-apparaten också. Med oss, dina bröder och stamfränder. Vi med hår på bröstet. Som gillar bärs, bruttor och ett saftigt jävla headshot.

Skål. *brofist*

Det här inlägget sponsrades av en stor del av spelindustrin – en bransch som nästan vunnit kriget.

Minns ni den där tjejen som skrev till H&M och undrade varför tv-spelströjor bara finns på killavdelningen? Tioåriga Uma ville köpa en Super Mario-tröja och tyckte det kändes konstigt att det bara fanns sånna på pojkavdelningen.

I går fick 14-åriga Moa Strand inlägget ”Tjejspel på nätet är en del av könsförtrycket” publicerat på SVT:s debattsida. Det är ett öppet brev till föräldrar med spelande barn, men också en vädjan till en skev vuxenvärld och till en bransch med grava problem.

Umas H&M-kritik fick stort genomslag i sociala medier, men klädjätten bemötte den genom att säga ”De flesta av våra kunder uppskattar vårt upplägg i butik. Sedan är alla självklart välkomna att handla från samtliga våra koncept”.

När någon nu länkat till Moas inlägg på Svenska spelbranschens Facebook-sida (som inte på något sätt är representativ för branschen, men ändå välbesökt och aktiv) möts den, av vissa, på ungefär samma sätt. (Parafraserat) ”Alla kan välja allt”, ”det är föräldrarnas sak att lära barnen att skita i normer” och så vidare.

För det första: den som lägger över hela ansvaret på föräldrarna har uppenbarligen själv inte haft ett barn som varit gammalt nog att ha ett eget socialt sammanhang. Ett sammanhang där föräldern själv inte kan övervaka varje sekund. Där grupptryck och förväntningar formar med vassa armbågar och elaka skratt. Förälderns ansvar är enormt, men vårt inflytande allt mer begränsat ju äldre barnet blir.

Och visst, det är det väl så att vi inte kan förvänta oss att (stora) företag ska fungera som moraliska kompasser. Kalla mig naiv, men jag tror inte någon bolagsstyrelse (med förmodad mansmajoritet) kommer erkänna de här strukturerna som ett problem så länge de inte kan tjäna pengar på en förändring.

Men det gör inte Moas rop på hjälp mindre verkligt. Och det tar inte bort hennes lillebrors känsla av att inte passa in.

Tvärtom. Spelbranschen och -kulturen är nämligen platser som är i skriande behov av förändring.

Det är här en person som Anita Sarkeesian, som gjort till sin sak att visa branschens strukturella könsrasism, möts av dödshot och spel som går ut på att misshandla henne. Det är här kvinnor väljer att vara anonyma när de spelar online för att slippa bli trakasserade. Det är här kvinnliga journalister behandlas som hål på branschmässor. Det är här vi har tidningar som antingen bedömer kvinnliga karaktärer utifrån deras byst ELLER retuscherar bort de kvinnliga karaktärerna från omslagsbilderna. Det är här den manliga majoriteten utvecklare fortfarande är så stor att ”förkrossande” inte räcker.

Tjejspel på nätet ÄR en del av könsförtrycket. En liten kugge i ett trögt och massivt maskineri. Spelen är ju inte frånkopplade från allt annat, även om så många menar att det ”bara är underhållning”. Det finns därför heller ingen enkel lösning på (grund)problemet. Men att belysa, ifrågasätta och problematisera är en bra början.

Så låt oss lära av Uma och Moa. Och låt oss inse att det är våra barn som får leva i den skit vi lämnar efter oss.  
 

(Bilden ovan, från ett spel vi kan låta vara namnlöst men som handlar om kuddkrig och brudar, har inget med texten att göra. Och samtidigt allting att göra med den)

Om det finns en sak (i själva verket finns det flera) jag stör mig på är det hur plump spelsexism förklaras med hur allting började hos unga, blyga japanska män. Hur en liten grupp ofarliga (?) och socialt missanpassade pojkmän blir till alibi för ett problem som sträcker sig långt utanför de där trånga pojkrummen dit solljus aldrig når.

Xbox One-titeln Ryse: Son of Rome är det senaste i raden av spel som bär på ett problem som ofta ursäktas av just det här. Vad problemet är? Att en speciell del av vissa karaktärers kroppar lever och verkar under andra tyngdlagar. Vilka? Just det, brösten.

Ryse börjar med att en ung romersk soldat ser sin familj bli mördad av barbarer. Det i sig är så fruktansvärt klyschigt att det var gammalt redan när det gjordes i God of War, för nästan tio år sedan. Men i alla fall. Marius Titus, som soldaten heter, ser det här som en ursäkt att gå ballistic på ett helt skrå (eller vad nu ”barbarer” bör betecknas som).

Någonstans i allt det här träffar Marius en gudinna. En gudinna som inte lyder under de dödligas naturlagar.

Det brukar heta att allt började med en slags fan service till japanska män. Studsande bröst gav de här männen något att leva för, förutom koffeinhaltiga drycker och actionfigurer. Någon gång på 90-talet fick en pixlig karaktär i ett obskyrt fightingspel en levande byst, och vips var en voyeuristisk trend startad. Fightingspelserien Dead or Alive tog det vidare, och allt kulminerade typ med spinoff-titeln Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball. Betoningen ligger på ”Xtreme” här, för särskilt mycket volleyboll spelas aldrig. Däremot kan spelare klä ut karaktärer i avslöjande bikinis och fota dem ur olika vinklar samtidigt som de hoppar och fnittrar. Tomonobu Itagaki, DoA-seriens fader och tillika en stor profil i genren (bröststudsar-genren, that is), har till och med uttryckt det som att det inte finns någon poäng med realistisk bröstfysik. ”Vad är meningen med det om det inte är vackert?”

"Extremt japanskt" är ursäkten det brukar skrattas bort med.

I en intervju med brittiska The Guardian uttalar sig spelutvecklaren Paul Abbott om bröstfysiken i Ryse. Han ger en lite mer tekniskt trovärdig tolkning av problemet. Förklaringen skulle, enligt honom, kunna vara att de som utvecklat Ryse helt enkelt inte hade tid eller råd att styra upp ett fysiksystem för gudinnans bröst och ett för hennes kläder. Istället har brösten fått töjbarhet och tyngd, till exempel, som hennes klänning. Allt för att utvecklarna skulle hinna få ut spelet i tid till Xbox One-lanseringen. Det är säkert en del av problemet, men inte den största.

Förklaringen? Tidspress. Materiallära. Japanska misfits. Eller så är det kanske bara ytterligare ett bevis för att fler kvinnliga karaktärer i spel liksom inte räcker, så länge det bara är snubbar som gör spelen.

Toppbilden är tagen från ett spel som gjordes till ”Boobjam”, ett upprop där amatörutvecklare skapade spel där det på ett skämtsamt sätt drevs med spelbranschens skeva bröstrelation.