Minns ni den där tjejen som skrev till H&M och undrade varför tv-spelströjor bara finns på killavdelningen? Tioåriga Uma ville köpa en Super Mario-tröja och tyckte det kändes konstigt att det bara fanns sånna på pojkavdelningen.

I går fick 14-åriga Moa Strand inlägget ”Tjejspel på nätet är en del av könsförtrycket” publicerat på SVT:s debattsida. Det är ett öppet brev till föräldrar med spelande barn, men också en vädjan till en skev vuxenvärld och till en bransch med grava problem.

Umas H&M-kritik fick stort genomslag i sociala medier, men klädjätten bemötte den genom att säga ”De flesta av våra kunder uppskattar vårt upplägg i butik. Sedan är alla självklart välkomna att handla från samtliga våra koncept”.

När någon nu länkat till Moas inlägg på Svenska spelbranschens Facebook-sida (som inte på något sätt är representativ för branschen, men ändå välbesökt och aktiv) möts den, av vissa, på ungefär samma sätt. (Parafraserat) ”Alla kan välja allt”, ”det är föräldrarnas sak att lära barnen att skita i normer” och så vidare.

För det första: den som lägger över hela ansvaret på föräldrarna har uppenbarligen själv inte haft ett barn som varit gammalt nog att ha ett eget socialt sammanhang. Ett sammanhang där föräldern själv inte kan övervaka varje sekund. Där grupptryck och förväntningar formar med vassa armbågar och elaka skratt. Förälderns ansvar är enormt, men vårt inflytande allt mer begränsat ju äldre barnet blir.

Och visst, det är det väl så att vi inte kan förvänta oss att (stora) företag ska fungera som moraliska kompasser. Kalla mig naiv, men jag tror inte någon bolagsstyrelse (med förmodad mansmajoritet) kommer erkänna de här strukturerna som ett problem så länge de inte kan tjäna pengar på en förändring.

Men det gör inte Moas rop på hjälp mindre verkligt. Och det tar inte bort hennes lillebrors känsla av att inte passa in.

Tvärtom. Spelbranschen och -kulturen är nämligen platser som är i skriande behov av förändring.

Det är här en person som Anita Sarkeesian, som gjort till sin sak att visa branschens strukturella könsrasism, möts av dödshot och spel som går ut på att misshandla henne. Det är här kvinnor väljer att vara anonyma när de spelar online för att slippa bli trakasserade. Det är här kvinnliga journalister behandlas som hål på branschmässor. Det är här vi har tidningar som antingen bedömer kvinnliga karaktärer utifrån deras byst ELLER retuscherar bort de kvinnliga karaktärerna från omslagsbilderna. Det är här den manliga majoriteten utvecklare fortfarande är så stor att ”förkrossande” inte räcker.

Tjejspel på nätet ÄR en del av könsförtrycket. En liten kugge i ett trögt och massivt maskineri. Spelen är ju inte frånkopplade från allt annat, även om så många menar att det ”bara är underhållning”. Det finns därför heller ingen enkel lösning på (grund)problemet. Men att belysa, ifrågasätta och problematisera är en bra början.

Så låt oss lära av Uma och Moa. Och låt oss inse att det är våra barn som får leva i den skit vi lämnar efter oss.  
 

(Bilden ovan, från ett spel vi kan låta vara namnlöst men som handlar om kuddkrig och brudar, har inget med texten att göra. Och samtidigt allting att göra med den)