Hej! Jo, jag läser en bok som hittills är himla bra. Det är Gillian Flynns "Dark places". Välskriven, spännande och framförallt rolig. Inte Benny Hill-rolig, men frusta till-kul. Tydligen ska denna inte vara lika bra som hennes två andra, "Gone girl" och "Sharp objects", men de har jag inte läääääst. Allafall: BOKTIPS FRÅN MEJ.

Om jag kunde somna igår? Nej. Vad jag gjorde? Nä men började läsa lite i en bok jag köpte förra sommaren - OCH DET ÄR INTE FANTASY OK - som handlar lite om hur viruset kommer *tra la la* och världen blir zombie-festival och den var så förbaskat spännande (ööh, läskig). Hjärtat gick i hundraåttio och som vanligt började jag tänka på att jag inte har nåt skydd om detta skulle hända. Svetten bröt fram, jag fick ont i magen, började tänka helt vanliga saker som att "ahmen HANNAS rum har ju galler för fönstren, undrar vad en säkerhetsdörr kostar, för om vi bara tar oss in dit i tid så är vi ju safe, hmm, får det plats en kyl där inne, nej vad dum jag är, strömmen kommer ju ändå brytas, MÅSTE DRA IN VATTEN TILL HANNAS RUM" osv i alla oändlighet. Jag somnade EJ före tre. Boken heter "The Passage" och är skriven av Justin Cronin. Som av en händelse äger jag redan uppföljaren, "The twelve" (de tolv super-zombiesarna) - och snart kommer en tredje bok, och sen ska detta bli film. Jag får panik.

Det är inte alltid lätt att vara jag. PS. Wille, kommer eventuellt inte vilja se klart "Walking dead", min hjärna blir knäpp??!

Gaah. Ska ju spela in podcast imorgon - en om böcker. Det ska bli KUL - men 1. har ej läst klart boken 2. är liksom jättedålig på att analysera och 3. ljudet av min egen röst on tape: FÅR PANIK. Utöver dessa tre aber är jag så himla peppad, haha. Det är Silvia Avallones "Stål" vi ska diskutera kring, jag har bara läst en tredjedel än så länge men jag gillar den jättemycket. Ska tilläggas att man mår rätt så skit av den - so not a solskenshistoria, men den är BRA och språket är väldigt... ööh, bra. *bättre än mitt i den meningen om en säger*

Lade Hanna nyss och medans hon låg och bökade för att sedan sakta bli mer och mer stilla för att slutligen somna, så låg jag och funderade på det här med böcker. Hur mycket jag älskar böcker. Och hur jag alltid har gjort det. Nu i vuxen ålder skulle jag - förvisso med lätt tvekan, men ändå solklart - välja ett fortsatt liv utan film till fördel för boken. Hellre bok än film. Det är så vansinnigt mycket mer berikande, fantasieggande, inlevelsefullare (haha va fan inlevelsefullare, orkar ej, ni fattar). Jag skulle ju bli bibliotekarie i ett tidigare liv, började plugga till det och hela den baletten. Sen blev jag kär i en kille och flyttade till London och började sporta Carharrt och Lady Soul för att imponera på honom i stället. :(

Haha GUD! Blev så inspirerad nu! Tillåt mej presentera Emelie 199...7 kanske?

Detta är då alltså den häftigaste jackan som man i min värld kunde ha cirka då. Lady Soul-jackan. Den skulle sitta vansinnigt mycket tajtare än den gör på bilden och jag minns den som lite mer cyber. Allafall: så himla häftig denna.

Under den hade man med fördel en Carharrt-hoodie, gärna i JORDTON. Man kunde även skippa Lady Soulen och ha ännu en Carharrt-jacka ovanpå denna hoodie, då gärna i ett slags DYKARMATERIAL som var vansinnigt obehagligt och stelfluffigt/styvt. Återigen, SÅ I TIDEN DETTA.

Benen var landet där chinosarna bodde. Javisst, helt vanliga chinos. Från Dockers helst. Eller Carharrt så klart. Även de i jordnära toner. Helst beige. Och de satt aldrig som jag ville minns jag, man skulle liksom ha pojkkropp för att komma åt exakt den looken jag ville ha, de skulle hänga på halva rumpan/höfterna och jag fick aldrig till det. :(

Haha, lyckades hitta EXAKT de skorna jag sportade - ett par Acupuncture. Lite cybercoola så där. Det var ungefär vid den här tiden, sen när jag kom hem till Sverige och flyttade till storstan, som jag handlade typ alla mina kläder på Saturn Return ett tag. Haha. *åh, de hade så fina självlysande manga-tröjor* Jag orkar inte. Mitt bästa band vid den här tiden var typ... Prodigy och Red hot chili peppers. Och Kent. Inte ett spår av hiphop eller liknande. Triphop däremot. Uj uj uj.

Och så som pricken över i-et! Den lilla Triple 5 Soul-kepan. Dessa bilder är alla autentiska, det är alltså exakt vad jag hade, och jag vet att det är egentligen helt vanligt streetmode även i dag, men för mej är detta en helt annan livstid och visst, jag skulle kunna ha på mej nåt av plaggen (kanske).... MEN ALLA SAMTIDIGT SOM EN UNIFORM? Nej.

Slut på time travel!

Iallafall. Jag har ju slutat läsa fantasy nu. Såg den för den verklighetsflykt den var. Behöver ny input, en från den verkliga världen. Ja, jag vet att det inte är på riktigt det heller, men man blir lite skadad av trolldrycker, hillebarder och stora fältslag efter ett tag. Och det är så KUL igen. Läser Siri Hustvedt nu, "The summer without men". Väldigt bra. STannar upp, läser om stycken, memorerar allt det kloka.

Ska ta tag i en bok jag fick låna av en vän för rätt precis ett år sedan. Jag hade inte bett om att få låna den, hon sa bara "den här borde du läsa när du kan". Och det är alltid lite knepigt med att bli ombedd att se en film, läsa en bok whatever, när man själv inte kommit på tanken. På nåt vis omvandlas den goda välviljan från personen i fråga till ett KRAV. I allafall i mitt huvud. Så den har blivit liggande - även rätt så mycket pga den ej är just fantasy. Och denna känsla är så klart min vän medveten om och hon har därför inte nämnt boken sedan hon tryckte den i min famn. Och nu ett år senare så VIPS (ööh, om nu VIPS verkligen är en term som en med rätta kan skriva i samma mening som "ett år senare") har nu suget kommit. Den heter "84 Charing Cross Road". Efter den... Då ska jag nog äntligen läsa Karolinas "Alltings början".

Varför babblar hon så mycket om böcker. Jo, det ska jag säga. Det har såtts ett frö i mitt huvud om en bok-podcast. Eller jag har fått en förfrågan om att vara medlem i en sådan. Och jag vet inte, tänk om det blir som med min musikrecensent-karriär? Dvs att jag börjar avsky det jag initiellt älskar. Musik överlag i det fallet, litteraturen i det här. Det skulle ju vara förfärligt, litteratur är det närmaste intresse jag har. Åh, svårt. Plus att jag tycker det är så vansinnigt svårt att analysera böcker. Dels för att jag lever väldigt mycket med karaktärerna medans jag läser, jag tänker på dem även när jag inte har boken framför mej, jag skrattar högt, gråter, våndas under tiden jag läser, måste ibland lägga boken ifrån mej så hjärtat får lugna ner sej eller bara för att smälta något klokt - men när den är slut, när sista ordet är läst... då är den borta. Mitt minne ba POFF. Minns inget. Det gör det ju lite svårt. Men framförallt är det att jag helt enkelt är dålig på att analysera. Hjärnan ba "tjaaa, vad kan hen ha menat med det...." och sen stopp. RELATERA däremot. Det är väl där jag skulle kunna bidra med något. *hej bokisklubbis, vi kan tyvärr bara läsa sånt jag kan relatera till dvs sånt som försigkommer inom sfären Södermalm och det trasiga känslolivet och eventuellt om popgruppen kent*

Allafall. Nu ska jag kolla lite Buffy och läsa ut "The summer of men".

Det här är min bästa låt just idag. Sån DÄNGA detta! Så Police-igt. Älskar. Just ja! Ska spela skivor med Devi på La Escalier på lördag om nån är pepp!

http://www.youtube.com/watch?v=e-fA-gBCkj0

Skickat från min iPhone

En bieffekt av att börja läsa böcker om LIVSTEMAN och BETEENDEMÖNSTER är att jag plötsligt boxar in människor i min närhet i någon av eller flera av de (enligt boken "Hemligheten") sju olika personlighetstyperna. "Aaah, här har vi en solklar MATS, åååh, hen är en typisk JESSIKA" och så vidare. Tänker att det är rätt vanligt. Positivt att kunna dra lite slutsatser iofs, men det är ju också rätt så vanskligt att boxa in människor så där. Aja.

Hmm. Jag tror jag kan rekommendera den där himla boken. Tonen i texterna är inte som jag hade förväntat mig, dvs HURTIG och LEVNADSGLAD. Det hade jag aldrig kunnat hantera. Tror den kan hjälpa många på traven. Kanske kommer jag även ha det som krav om jag går in i en relation ever again: LÄS DEN HÄR BOKEN OM DU VILL TRÄFFA MÄJ IGEN.

Jag läser den om kvällarna. Det är ej så bra. Hjärnan går på högvarv av ifrågasättande och olika teorier, har sovit risigt senaste veckan. Tankarna kretsar främst kring A och vår relation. *shocker* Vad som hände och varför. Och GUD, en personlighet i bok-fan är så lik honom att jag inte ens läser det angivna hittepå-namnet utan automatiskt läser in hans. OBS - det finns välmående karaktärer i boken, sk "trygga personligheter", jag säger inte att han är en av de mer skadade. PS. Tror för övrigt att vi alla är mer eller mindre fucked-up? I allafall. Enligt boken, om jag tillåter mej att hobby-analysera och boxa in oss två i varsin personlighet: vi hade cirka noll chans! Som ett förrädiskt och redan från börjat skadeskjutet Yin och Yang. Vet inte om jag ska bli glad (lättad) eller ledsen för det.

Annan grej, jag trodde liksom att min terapi (KÄMPA EMELIE) skulle handla i stort sett bara om hur jag är funtad i kärleksförhållanden, varför jag har haft så svårt att komma över de som brustit etc. Men icke. Hittills har det pratats cirka 98% om mina föräldrar. Hör ni det mammi och pappi. Jävlar vad ni dissikeras nu - YOU REALLY FUCKED ME UP. Närå. Men jag antar att man måste börja där. I barndomen. "Den lilla Emelie" etc. Herregud.

Tillåt mej presentera Lilla Emelie:

...

För övrigt: PMSen lättade igår och nu är jag som en ny människa. Fy helvetes jävlar vad den här helgen var tuff. Tack för alla tipsen bland kommentarerna!

Jag har inte asmånga komplex. Jag har nått ett slags stadie, sedan några år tillbaka, som är typ... ahmen, jag vet inte. Jag har obefintliga lökar - DEAL WITH IT. Jag gillar fantasy - DEAL WITH IT. Jag börjar gråta om du höjer rösten åt mej - DEAL WITH IT. Jag tycker att jag är helt okej och skäms inte för så mycket - självklart dör jag ibland över saker jag säger och gör, men jag har accepterat att jag ser ut som jag gör, är som jag är. Jag får se till att göra det bästa av det liksom. Sidospår: En smart person sa för ett tag sedan att det är en av de vanligaste försvarsmekanismerna, exakt det jag gör - IRL och i och med det jag skriver här: Jag häver ut allt litet och smått och ev tarvligt och fult, för alla att se och betrakta, jag är öppen med min litenhet: jag FÖREKOMMER alla andra genom att vara den första att belysa min egen fånighet. HA! BEAT YOU TO IT! Typ så.

Iallafall. Tillbaka till min komplexfria tillvaro! Närå. Klart jag har komplex. Nu ska jag tala om ett av dem. Jag lider av ett epic bildningskomplex. Min kompis Carro är så fin, vi pratade om detta häromveckan apropå en bok, och hon ba "men du är en av de mest allmänbildade jag känner? Jag vill aldrig spela TP med dej". Och alltså, jag är nog det, men det sitter djupare än så. Ju. Som det alltid gör. Uppväxt, självbild, yada yada. Ska inte gräva ner mej djupt i detta ämne utan raskt gå in på det jag ville säga.

Detta komplexet gjorde att jag köpte mej en bok i veckan. Denna:

Och alltså. Jag har nu läst två kapitel - de första inledande om hur universum skapades. Och istället för att stärka mej så kommer jag på mej själv med att få hjärtklappning, jag lägger ifrån mej boken och stirrar vilt omkring mej? På riktigt: den här boken gör mej LIVRÄDD. Det är massa fakta, det är skrivet relativt underhållande... och alla ord skriker om vilken jävla bräcklig tillvaro vi har. Exempel: "För att universum ska kunna existera krävs till exempel att väte förvandlas till helium på ett precist men jämförelsevist värdigt sätt - närmare bestämt så att sju tusendelar av dess massa omvandlas till energi. Om man minskar det värdet en aning - låt oss säga från 0,007 procent till 0,006 procent - kan ingen transformation äga rum: universum skulle bestå av väte och inget annat. Öka värdet mycket lite - till 0,008 procent - och bindningen skulle vara så intensiv att vätet skulle ha tagit slut för längesen.". JAG FÅR PANIK.

Jag får dödsångest deluxe. Ha även i åtanke att lilla Emelie, 8 år, levde under långa perioder paralyserad av skräck för att hon någonstans läst att om soljäveln slocknade skulle vi alla vara döda inom åtta minuter. Jag stirrade på klockan och ba: nu slocknade den. Sen hade jag magkramper i åtta minuter, överlevde. Nästa dag samma sak. Denna tanke släppte mej inte på flera år och jag var LIVRÄDD. Nu är jag lite där igen.

Ärligt talat, the truth kommer inte att set me free i det här fallet. Jag pallar fan inte läsa mer tror jag. Så. Det var dagens boktips. Hej då.

Nu är klockan 12:25. Om mina beräkningar stämmer är vi alla döda cirka 12:33.

Rolig grej: när jag skrev den där hej då-texten nedan så var jag lite, hur ska jag säga, skapligt uppriven, det rann ur öga och näsa och säkert ur munnen också *varsågod för härlig mental pic* och när jag kom till stycket om inälvor så kunde jag för mitt liv inte komma på hur många njurar man har så jag skrev "en ytterligare". Hihi. PS. Jag vet att man har två. Utan att googla, tack. Jag var upprörd, ok.

I kväll ska jag ut och svira. Har knappt lämnat hemmet sedan i söndags, så det är på sin plats. Jag var förvisso på middagsmys med Lisa och Agnes-Lo i tisdagskväll, och var på ett jobbmöte på Lowe Brindfors i måndags. Men utöver det, not so much leaving house asså. Och imorgon kommer Livets mening aka Hanna så om det ska bli någon nersmutsning av den här donnan är det i kväll det bör ske. Och det ska hända massa kul! Först har NG nån invigsgreja av fina lägenheten på Scandic Malmen och sen är det fest på Boqueria. Hoppas på roligt.

En av anledningarna till att jag stannat hemma i soffan vareviga kväll är att jag blivit helt lost i en bok-serie. Måndagkväll började jag läsa cirka 17.45 och sträckläste till efter klockan 23 och då slutade jag bara för att boken inte hade fler blad. Jättebra! Det är en dude som heter Patrick Rothfuss, aldrig hört talas om tidigare, som skrivit två böcker (av tre) om Kvothe. Kvothe kan magi och svinga ett svärd, allt det där vanliga, storyn är inte direkt banbrytande om man säger. Men den är väldigt välskriven och en riktig jävla pageturner. Enda minus: bok tre kommer om typ ett år. :(

Detta är bok två, den första heter "The name of the wind".

Och jag vet att jag redan tjatat om Miguel, men hörrni, lyssna på "Do you...". Bara lite? Den är så bra. Man vill krama världen. Om jag inte vore så avtrubbad mentally skulle jag fan vilja LIGGA med världen när jag hör denna. Så gullig text också. Bland annat.

Hej! Det här tycker jag är en kul nyhet - P3 släpper sina spellistor på Spotify. Den där länken går till Resumé, där bloggar min kompis Nina Åkestam, och apropå henne så var hon och jag på en brunch/författarsamtal med Karolina Ramqvist på Scandic Malmen i söndags. Jag har ännu inte läst Karolinas "Alltings början", för jag är fast i himla Immortal instruments-serien som jag nämnt tidigare. Och när jag säger "fast", så menar jag att jag KÖRT fast. Om jag läser meningen "the sunlight struck his GOLDEN JÄVLA HÅR and made the colour of his eyes even MORE JÄVLA INTENSE" så är risken stor att jag eventuellt aldrig kommer läsa en bok igen. Nånsin. De första böckerna var helt okej, men nu är det ren smörja alltså.

Allafall. Det sades ju oerhört mycket smarta saker på scenen under det här samtalet/intervjun med Karolina. Och en grej, som även vänner som faktiskt läst boken börjat prata med mej om, var detta med behovet av att skapa förälskelser. Och det kan jag relatera till så himla mycket. Hur vardagen känns lite väl grå och statisk, man ser nån som verkar kul/het, och så bygger man upp känslor kring den, dagdrömmer kring den, helt utan förankring i verkligheten. Jag är/har varit väldigt mycket sådan. Och nånstans i bakhuvudet är jag ju så klart medveten om att det inte är på riktigt, men det blir lite roligare? Det jag har saknat de här månaderna av LAMSLAGENHET, eller en av många saker jag saknat, har varit just den där känslan av "iiih, hoppas den eller den är där pga supersnygg". Ska väl inte påstå att jag är där nu heller direkt. Men fattar ni hur jag menar? Det blir roligare med ett två tre span därute. En ingång till en möjlighet, ett kanske. Faaaan, jag måste läsa boken snart. Höra Karolinas take on it.

Och nej. Allt ska inte kretsa runt DUDES. Det gör det inte heller. Jag bara saknar känslan av att gilla någon ok? Konstruerad i hjärnan eller for realz spelar inte så stor roll, ärligt talat. Så trist med det här himla vakuumet bara.

Här sitter hon i allafall, Karolina. Och pratar.

....

Jaha, här hade man fastnat på mingelbild också såg jag nu. Smaskar loss på gratis brunch, jo jag tackar jag.

Apropå läsa böcker. För en vecka sen ungefär så köpte jag första boken i serien "The Mortal instruments" av Cassandra Clare. Flicka upptäcker hon är del av mystisk magisk grupp människor, The Shadowhunters, en magisk värld öppnar sig fylld av onda älvor, snälla vampyrer, tokiga demoner med hajtänder etc. Helt rimligt mao. Målgruppen är väl the average teenager, men det FUNKAR SÅ HIMLA BRA PÅ MEJ. För precis som i "Twilight"-böckerna (OBS! Mycket bättre språk i dessa, Stephenie Meyer kan ju typ tio adjektiv) så är den röda tråden den omöjliga kärleken. Det är hopp, förtvivlan, epic längt och vånda, förstulna kyssar och trånande blickar. Älskar skiten, redan inne på bok tre. Rekommenderar.

...

Jag vill ta tillbaka det ovan. De här böckerna blev omgående ren smörja. Två sidor efter jag skrivit det ovan insåg jag det. Slut på info.